News
 
In Production
 
Photography
 
Video
 
Other Work
 
Texts
 
Biography
 
Contact
 
Links
 
SKRIET


< 1/3 >

Vad betyder ”Postrock” egentligen? Tja. Ytterligare en av tjogvis nya gatukorsningar till musikgenrer som folk använder i ivern att kategorisera visionära musikers försök att bryta igenom konventionerna. Sedermera blir det som började som något nyskapande till en etablerad genre där band efter band plagierar och gör genren lika urvattnad som Creedence-coverbandet hemma i byhålan.

Skriet från Stockholm må använda en del beståndsdelar som förknippas med postrock - stora, atmosfäriska ljudbilder och reverbgitarrer till exempel – men det är inte rättvist att stanna där. Musiken här är visuell på något sätt. Så här: Vi lyssnar på Skriet. Vi ser framför oss välklädda, introspektiva musiker. Mörka kostymer, välklippta frisyrer, en fez. Ljusen i en stad långt nedanför planet i mörkret. Cigaretten lyser i mörkret vid ändan av bardisken. Mannen och kvinnan dansar sakta, tätt, förlorade i varandra och musiken.

Skymningsfolkrock? Inte vet vi. Ta stämningen från Bohren Und Der Club Of Gore, reverbmattorna från Tarentel, lägereldsmystiken från Chris Isaacs ballader, och krydda med en Nordpolen-minnande, stilla indiesångare. Soppan tillreds med electro-chill á la Air och lite av Ennio Morricones soundtrack. Skriet smakar av sina suggestiva skymningshymner med en nypa Angelo Badalementi/Twin Peaks-gitarrer. Upplagt för mörker alltså, men Skriets musik är varken ilsket oroväckande eller ledsen. Farlig är den endast på ett sådant där billyktor-på-motorvägen och spanande-blick-i-backspegeln-sätt.

Ni ser. Inte fan kan man kategorisera något sådant. Skriet är helt enkelt bara det mest drömska, krypande varma som hänt Sverige sedan Monica Zetterlunds blick i ”Att angöra en brygga”.

Jesper Liveröd