News
 
Photography
 
Video
 
Other Work
 
Texts
 
Biography
 
Contact
 
Links
 
Gaze by Gertrud Sandqvist, swedish

Världen är en scen och alla män och kvinnor är aktörer
(Shakespeare, Trettondagsafton)


Ett tidigt fotografi av Tova Mozard, Gaze från 200-2001, visar en ung kvinna och en gammal man som sitter i framsätet av en svart bil. De är engagerade i någon form av samtal. Mannens ögon täcks av svarta solglasögon, kvinnans av bilens backspegel som hon mixtrar med. Titelvalet associerar till Lacans tankar om Blicken, på engelska the Gaze. I ett av sina seminarier talar han om Blicken, dess rovgiriga och kontrollerande karaktär, dess begär att kannibalistiskt inmundiga allt den ser. Den begärande och kontrollerande blicken kan vara betraktarens blick, men också den fotografiska blicken. I Gaze kompliceras scenen av att kvinnan i bilen är fotografen själv. Hon iscensätter alltså en situation där hon både kontrollerar den begärande blicken och undviker den. Lacan använder skärmen eller projektionsduken, the Screen, som nästa element i sitt spel. Blicken träffar skärmen, där blickens begär projiceras. Denna skärm tänker sig Lacan som en bild. Konstnären gömmer sig bakom sin bild , håller den fram som en sköld för att undvika att nås av den dödande blicken.

Det finns något dramatiskt, ja teatraliskt över många av Tova Mozards fotografier, och kanske allra mest i de bilder som inte direkt refererar till scener eller Hollywoodvärldens rekvisita. Tydligast syns detta i de bilder hon arbetade med 2002-03, strax innan hon kom att koncentrera sig på film. Först kan man kanske tro att hennes formellt stilsäkra fotografi enrollerar sig i den ganska breda strömning av fotografi och film som sedan Cindy Shermans fotografi i slutet av 70-talet har film stills som en viktig referens, men Mozards psykologiska intensitet är väsentligt starkare. Hon själv uppger som inspirationskällor en författare som Marguerite Duras, och en fotograf som Diane Arbus vid sidan av uppenbara samtida konstnärliga kollegor som Sharon Lockhart, Stan Douglas och James Coleman. Gemensamt för alla dessa är den starka psykiska spänningen i deras arbeten.
Psykoanalytikern Joyce McDougall har beskrivit människans omedvetna som en teaterscen för jaget. På scenen dyker olika figurer upp, som spelar sina roller i det psykiska livets drama. Vi vet inte om dem, men vi iscensätter dem i vårt dagliga liv. Hon skriver:
” Var och en hyser i sitt inre universum ett antal ”rollfigurer”, delar av oss som ofta handlar i rak motsättning till varandra och därmed orsakar konflikter och mental smärta i våra medvetna jag. Vi är nämligen förhållandevis obekanta med dessa dolda aktörer och deras roller. Men antingen vi vill det eller inte, är våra inre rollfigurer på ständig jakt efter en scen, där de kan spela upp sina tragedier och komedier. Trots att vi sällan tar ansvar för våra hemliga teaterföreställningar, sitter producenten dock i vårt innersta. Det är till och med så att denna inre värld, med sin ständigt upprepade repertoar, styr det mesta som händer oss i den yttre världen.” (McDougall, Théâtres du Je,1982, sv översättning 1988)

Mozard har i en text om sitt eget arbete skrivit om sitt intresse för denna teater, eller för fiktion – både när teatern är i full gång och människor spelar ut sina roller, och de ögonblick då illusionen är borta och bara rekvisitan blir lämnad kvar. Rekvistian berättar då en annan historia, lika verklig eller overklig den. I Mozards fotografi är också gränsen flytande mellan vad som kan uppfattas som rekvisita och vilken roll den spelar. Fotografiet och fotografens blick upphäver dessa gränser. Snarare kan både föremål och människor vara aktörer i de komedier eller tragedier som Mozard iscensätter i sina bilder. Den dramatiskt böljande röda gardinen i Alexandria är exempelvis i allra högsta grad en aktör i fotografiet. Fondmålningens granar är lika mycket eller litet verkliga som den kvinna (återigen konstnären) som i fotografiet Clifton betraktar den. Isberget och rekvisita -huset i Ice Psycho berättar sin kusliga historia under Californias sol likaväl som The Bed’s kraftiga röda barockformer sköter förförelsens arbete. Intressant nog kan man till och med säga , att Mozard allra tydigast spelar ut den inre scenens dramatik just i de fotografier som saknar mänskliga aktörer. Illusionen blir trovärdigare, det inre dramat löper friare, då inte den mänskliga figuren stör med det alltför uppenbara spelets Verfremdungseffekt.
När Mozard fotograferar människor som spelar en roll eftersom det är deras yrke, som i Puppeteers, Mussso & Frank’s Grill eller The clown markerar de att dessa roller inte är ett utflöde av deras inre drama, utan tvärtom en karaktär någon annan, regissören eller manusförfattaren, eller konstnären , har kommenderat dem att spela. Det är affekten, eller posen som visar deras dubbla främlingskap. För fotografiet visar dem i en uppställning som också är deras regisserade rollfigurer främmande. De agerar som marionetter inför kamerans Blick.
Fotografiet Leona Babette särskiljer sig i detta sammanhang. I en mörkröd budoarliknande miljö sitter en äldre kvinna med stor blond peruk och kort svart underklänning. En stark strålkastarliknande lampa lyser rakt på henne. Hon vänder sig till hälften bort och blundar, som om hon är blyg och generad. Vi vet inte om hon värjer sig för det obarmhärtiga ljuset som avslöjar hennes kropps skavanker, för kamerans förföljande Blick, eller för oss, betraktarna som så tydligt ser skillnaden mellan den fantasi hon representerar och verkligheten. Vi vet inte om hennes klädsel är på kommando eller frivillig, om den är en del av hennes egna inre drama som tillåts få ett uttryck i den yttre verkligheten, eller en del av en yrkesroll som hon inte längre orkar med. Vi påminns om att det inte bara är konstnärer och deras bilder som är utsatta för den obarmhärtiga begärande blicken, utan också (åtminstone i ett västerländskt patriarkat) kvinnan, som förväntas leva upp till den påbjudna exhibitionismen, oavsett vad hon själv kan vilja. Tåligt och undergivet som ett offerlamm sitter Leona Babette där, men blundar som för att skydda sig, med valhänt knäppta händer.

Weird Tales från 2004-05 sammanfattar med humor och överseende Mozards svit fotografier från jagets teatrar. Ett äldre gift par sitter bredvid varandra i soffan. De håller upp en bok och en tidning framför sina ansikten. Hon läser The Wizard of Oz, han läser Weird Tales, med en demonisk högbröstad kvinna på framsidan. Litteraturen verkar höra hemma i 30-talet, då de själva kanske var tonåringar, och då deras inre typgalleri kring sexualitet fick sin slutliga form. Flickan i sagolandet och exotiska fantasier. På något sätt har detta fått samsas i den långa äktenskapets kompromiss – kanske genom att acceptera det fundamentalt oförenliga i deras drömmar.


Gertrud Sandqvist