News
 
In Production
 
Photography
 
Video
 
Other Work
 
Texts
 
Biography
 
Contact
 
Links
 
The Dominator by James Welling, swedish

DOMINATORN (En text om Tova Mozards video Cowboy Russ av James Welling)


SADOUL : Hette er apparat redan kinematograf?
LOUIS LUMIÉRE: Jag tror inte att vi hade hunnit döpa den ännu. När vi fick vårt första patent, 13 februari 1895, hade den inte något särskilt namn. Då pratade vi mest om en apparat att ta emot och visa kronofotografiska kopior med. Det var inte förrän flera veckor senare som vi valde namnet Kinematograf. Hursomhelst tyckte min far Antoine Lumière att ordet Kinematograf var omöjligt. Han blev övertalad av sin vän Lechère, som företrädde champagneframställaren Moët och Chandon, att ta namnet DOMITOR.
SADOUL : Vad betyder det ordet?
LUMIÉRE: Jag vet inte riktigt. Det är en sammandragning konstruerad av Lechère. Det var förmodligen härlett ur verbet ’att dominera’ – dominator – domitor. Jag och min bror accepterade aldrig det namnet, och vi använde det aldrig.

I Tova Mozards Cowboy Russ riktar sig berättaren, tillika den vars namn verket är uppkallat efter, direkt till kameran och återberättar handlingen ur en annan film, The Magnificent Seven. I den tidigare västernfilmen vinner en envis gammal cowboy över en övermodig yngling trots att han befinner sig i underläge, han har i motsats till sin motståndare inget skjutvapen. Det är en klassisk saga som Russ återberättar med förtjusning.

Mozards video utspelar sig i en anspråkslös Los Angeles-våning. Vardagsrummet är nästan tomt, en taklampa lyser upp de beiga väggarna, ett bord och några prydligt staplade lådor. Hela filmen är rättfram och sparsmakad. Kamerarörelserna är avsiktliga och som alltid hos Mozard är det hela vackert iscensatt.

När bandet (och Russ) börjar ligger Russ på heltäckningsmattan på rygg och med benen isär. Plötsligt rusar han upp samtidigt som han imiterar rörelserna hos den äldre cowboy han beskriver. Kameran följer honom när han går fram och tillbaka för att till slut åter lägga sig utsträckt. När berättelsen når sin höjdpunkt skuttar Russ upp för att gestalta den knivkastande cowboyen som reser sig för en sista konfrontation. Russ förblir stående under resten av filmen. När berättelsen når sitt slut händer något oväntat, scenen fortsätter. I stället för att avsluta på det sätt som uppenbarligen Russ har förväntat sig (han viskar ”bryt” ett par sekunder efter att han avslutat sina repliker) låter Mozard kameran gå. Russ spänner sig. Han är tydligt irriterad men som det proffs han är måste han behålla sin rollkaraktär. Mozards grepp är lika gammalt som filmmediet; sluta inte filma utan se vad som händer.

Vad som sker under de närmsta hundra sekunderna är en anmärkningsvärd transformation. Genom att förlänga tagningen påbörjar Mozard en konfrontation i realtid. Till skillnad från Russ’ berättelse om duellerande cowboyer är Mozards duell strukturellt sett motsatsen till en väpnad uppgörelse. Medan Russ i början av filmen lättsinnigt beskriver en eldstrid där en tredje cowboy ropar ”dra” är inte Mozards ”dra” omdelbart tydligt. När påbörjade hon sin duell med oss? I detta nu eller när vi gick med på att titta på hennes verk? Glömde hon helt enkelt att stänga av kameran? Har hon lämnat inspelningsplatsen? Vi inser dock i ett ögonblick att det hon gör är helt avsiktligt och inriktat på konfrontation. I närmare två minuter stirrar Russ in i kameran medan han vaggande står kvar i sin slutposition. Det är en mental kraftmätning, vem håller ut längst och vem ger sig?

Fram tills nu har betraktaren passivt tittat på Russ när han berättar. Vi har stått bakom kameran tillsammans med regissören. Vi har följt Russ’ berättelse och föreställt oss de scener han har beskrivit för oss. Några av oss har sett filmen The Magificent Seven och kan dra oss till minnes skådespelare och film. Andra kommer att tänka på De sju samurajerna på vilken The Magificent Seven är baserad. Vi grips av Russ’ berättelse på det vis som berättelser griper tag. När Russ slutar prata och Mozard fortsätter klipps plötsligt
de band som tidigare fanns mellan betraktare och regissör. Vi blir utkastade. Vi blir förvirrade. Vi går från att ha stått tillsammans med filmaren till att bryskt bli placerade på andra sidan kameran. Våra sympatier förflyttas från regissören till skådespelaren. Varför fortsätter kameran att gå? Varför gör hon så här? På ett ögonblick förflyttas vi från den tid som gäller i berättelsen till verklig tid, verkligt obekväm tid.

Jag påbörjade den här texten med anekdoten om hur filmen fick sitt namn för att lyfta fram namnet ”Dominatorn”. Mozards Cowboy Russ handlar om dominans, om att domineras av filmen och av regissören. Mozard låtsas att hon leker med skådespelaren, men i själva verket är det betraktaren hon leker med. Inser vi det och, i så fall, kan vi stå ut med det? Vem tar hem spelet?

Som i de flesta av sina verk presenterar Mozard här en fast blick på den halvvärld som film och teater utgör för att tvinga oss att se oss själva. Följer vi spelets regler? Vad händer då reglerna ändras och ingen ropar ”bryt”?
Vad gör vi då?

James Welling