News
 
Photography
 
Video
 
Other Work
 
Texts
 
Biography
 
Contact
 
Links
 
Magdalena Dziurlikowska, Botkyrka konsthall/offentlig utsmyckning

Tova Mozard, Från en till en annan, Botkyrka konsthall
Offentlig utsmyckning för Hammerstaskolan i Norsborg

Den glasklara verkligheten är en ständig källa till förvirring och fiktionalisering och Tova Mozard hämtar sitt stoff just ur den sprickan. Ur en upplevd diskrepans mellan det som är fallet och vår varseblivning. I tre utställningar på galleri ALP har hon lodat fenomen med stort spelrum för fantasin; dekadenta caféer, science fiction och döden. Nu på Botkyrka konsthall faller hennes blick på våra masker och på vardagsskådespelet: hur låtsas vi för att klara av livet? Ledmotivet blir tydligast i videon ”Jag är han som för att kunna existera måste piska sin naturlighet”. En man försöker nå ut och förklara att… jo, att människan inte kan förstå sig själv. För övrigt sätter han sin tilltro till det konstruerade. Framförandet naglar fast med glidningar i klokgalenskapen, galopperar av tudelningar och lånar motiv från den existentiella ångestens sympatisörer Antonin Artaud och Sören Kierkegaard.

”Jag är han som…” genomsyrar utställningens andra verk i ett ständigt störande och givande. Rösten nästlar sig in i den tysta videon ”Scenen” där en man ställer upp rekvisita för att sedan sätta sig ner. Jag leds och hör: ”Ingen som har dåligt samvete kan uthärda tystnad”. Nästa video käftar ikapp: ”För vad lever människan av?” är Bertolt Brecht och framförs av en kvinna som kan upplevas som en patient inför några som kan vara vårdare. Hon lyckas inte ge texten liv men rollen verkar ge henne liv och då blir verket angeläget. I glipan mellan det teatralt memorerade och det självterapeutiskt nödvändiga ryms frågan om vilka vi vill vara och hur vi ror det i land. Oscar Wilde menade att människan talar sannast genom en mask och Tova Mozard undersöker vad sådana chimärer kan ge. Francisco de Goyas ande svävar över fotografiet ”Maskeraden” och det utklädda sällskapet i slottsmiljö blir ett spänt bestiarium. Från vänster ramlar en hand in i bild, en gestens klo som bringar anvisning. Hela tiden regisseras vi, oftast av oss själva.

”Maskeraden” återfinns även som del av ny utsmyckning för Hammerstaskolan i Norsborg. Fotografierna i serien balanserar mellan iscensättning och så kallad realitet. Vissa störtar dikotomin verkligt/overkligt i bråddjup marighet, andra lyfter inte mer än att man ser skolans elever och personal i bilderna. Samtidigt är igenkännandets glädje en beprövad metkrok för lokalförankrad kärlek: ”Titta, där är hon som jobbar på förskolan och där är hennes hund!” ”Utgrävningen” är mer än så, en bild av människor inneslutna i varsin malplacering och parallellt över hela scenen känslan av ett plötsligt nu, som en sprucken såpbubbla. ”Sent på jorden” är en fotbollsplan med barn och vuxna som ser upp mot natthimlen. Raskt läser jag in ett händelseförlopp, jag till och med ser saker som inte finns. Tova Mozard vet att suggerera fram bilder och sedan lägga berättelsen i knät på betraktaren.

Magdalena Dziurlikowska