News
 
Photography
 
Video
 
Other Work
 
Texts
 
Biography
 
Contact
 
Links
 
ALP Galleri Peter Bergman, Stockholm: Tova Mozard (22/9-29/10) 2005

ALP Galleri Peter Bergman, Stockholm: Tova Mozard (22/9-29/10)

Utrymmet mellan fiktion och verklighet är ett område som flitigt exploateras av konsten. Orsaken till detta är förstås att det snarare är en fallucka än ett område, en väg från ljuset rakt ner i intet. Men fiktionen är också en tillflyktsort undan en obehagligt påträngande vardag, där all förtrollning släppt och mysterierna bleknat bort. Fiktionen är ett löfte, en flik av drömmen om något bättre. Tova Mozards har i hela sitt konstnärskap umgåtts med fiktionen och drömmarna som en spegling av verkligheten och som ett verktyg för att dyrka upp människoöden som annars hade varit slutna för oss. Just nu är hon aktuell med två utställningar samtidigt, på ALP Galleri Peter Bergman i Stockholm och Gävle Konstcentrum. Men det är inte helt fel att betrakta de två utställningarna som två märkliga blommor sprungna från samma stam. År 2003 deltog hon i vandringsutställningen ”Om – berättandet i svensk samtidskonst” med videoverket ”No One Lived My Life not Even Me – Eddy Rice Jr”. Filmen skildrar i en fiktionsnära intervjuform en amerikansk komikers sorglustiga karriär, vilken också river förlåten från den amerikanska drömmens baksida. Tematiken återkommer i ”Extra Story” (som visas i utställningen på Gävle Konstcentrum). Här möter vi en man som försörjer sig som statist i Hollywood, en plats vars blotta namn identifieras med stjärnglans men som de facto förutsätter det hårda arbete som utförs av tusentals lågt avlönade, anonyma skådespelare.

Hos Peter Bergman – där Mozard begår sin andra separatutställning – är formatet mer koncentrerat, även om den underliggande tematiken påminner om den som förekommer i de övriga verken. Utställningen består av fotografier och en video, som alla har att göra med närheten till vad vi lite slarvigt brukar kalla ”det övernaturliga”. I fotografierna konfronteras vi med människor och platser som belägna i situationer där allt till synes naturliga röjer sprickor genom vilka spår av det okända tränger fram. Angreppssättet påminner om det som används av exempelvis Annika von Hausswolff, och det gör att de lätt glider in i vad man nuförtiden närmast skulle kunna kalla en genre. Det gör dem också mindre intressanta än de skulle kunna ha varit om de hade hämtat mer kraft från det inlevelsefulla utforskandet av diskrepansen mellan det sakligt objektiva och det vilt fantasifulla. Inträngandet i denna sfär av tillvaron är däremot tydligt märkbar – och skickligt genomförd – i Mozards videoverk med titeln ”Just Visiting This Planet”. Verket består av små monologer (egentligen fragment av intervjuer) med personer som har en djup förankring i science fiction-världen. Ljudupptagningarna har givits ett visuellt ackompanjemang av skärmsläckare, som följer den mänskliga röstens tonläge.

I vår kultur har science fiction mest kommit att förknippas antingen med nördighet eller med undergångsfantasier à la ”Bladerunner” som i själva verket har syftet att utöva en samtidsorienterad kultur- och samhällskritik. I Mozards intervjumaterial, som i många fall gjorts med veterangenerationen i science fiction-samhället, tonar en helt annan bild fram. För de flesta av dessa människor har science fiction inte alls varit en mörk spegel riktad mot samtiden, utan en ljus dröm om framtiden. Flera av dem refererar till Fritz Langs filmklassiker ”Metropolis”, som mer eller mindre förlöjligats av eftervärlden och kommit att klä skott för det ingenjörsutopiska vansinne som firade triumfer inte minst under efterkrigstiden fram tills dess att oljekrisen släckte ljuset i festlokalen. För somliga är emellertid Langs vision fortfarande en källa till glädje och livsmod. Mozard kombinerar de hoppfulla fraserna med skärmsläckarnas vågmönster, som förmedlar samma intryck som science fictionfilmerna klassiska nyckelscener där mänskligheten får kontakt med utomjordiskt liv.

De situationerna brukar sällan bära entydighetens prägel. När allt kommer omkring är inte kontakten med främmande civilisationer något som per automatik leder mot den rosiga framtiden. Men i Mozards tappning är de smått psykedeliska vågrörelserna vittnesbörd om en tro på mäskligheten som till och med ingenjörerna övergivit. Det är knappast Stor Konst hon satt sig i sinnet att skapa denna gång. Tvärtom har hon valt att underordna sig materialet, och det har resulterat i en sparsmakat formad utställning som gör en trovärdig tolkning av människans smått orofyllda förtjusning inför mötet med det som på gott och ont kanske bara finns i vår fantasi.

Anders Olofsson