News
 
In Production
 
Photography
 
Video
 
Other Work
 
Texts
 
Biography
 
Contact
 
Links
 
Anders Olofsson, Konsten.net, ALP/Peter Bergman, Those who live, live off the dead

ALP/Peter Bergman, Stockholm: Tova Mozard (16/11-22/12)

I Tova Mozards konstnärskap är inget vad det tycks vara, eller väldigt lite i alla fall. Hon arbetar med video och foto i en dokumentär eller halvdokumentär tradition, men ämnena, personerna och platserna hon söker upp befinner sig allesamman i majoritetsverklighetens periferi. Tidigare har hon bland annat intresserat sig för människor som sett flygande tefat och upplevt möten med utomjordingar, men hennes blick har också fångats av enskilda individer som förefaller spela rollen av ”aliens” i den samtida populärkulturen, exempelvis komikern Eddie Rice Jr. eller statisten i Mozards verk ”Extra Story”. Gemensamt för hennes verk är emellertid att hon sorgfälligt undviker att göra dem till freakshows, vilket hade varit lätt. Mozard har för vana att låta sina protegéer möta oss sådana de är, utan manipulativa eller dramatiserande klipp. Det är snarare så att hon tonar ned alla dramatiska element i bilderna till ett minimum, och skapar på detta sätt ett verkligt möte genom tid och rum.

I sin nya utställning har hon tagit hjälp av den gamle Antoine Artaud, upphovsman till ”grymhetens teater”. I denna egenskap har Artaud för många kommit att förknippas med starka effekter, men hans filosofi är långt ifrån ett alibi för att skrämma upp teaterpubliken. Artaud var övertygad om att det egentligen inte finns någon gräns mellan dikt och verklighet, att det vi normalt kallar ”verkligheten” bara är en uppsättning konventioner vi kommit överens om för att samhället och våra relationer skall fungera. Sätter vi oss tillrätta i teatersalongen ersätts dessa konventioner med en ny uppsättning, som fungerar lika bra inom dramats gränser. Titeln på Mozards utställning, “Those who live, live off the dead”, är ett citat av Artaud som sammanfattar hans världsbild, där döden spelar en viktig roll och religionen (och politiken, fördenskull) enbart är ett maskeradspel syftande till att dölja livets innersta våldsamma natur.

Den västerländska människan är, enligt Artaud, ett offer för sig själv och sin kultur. Liknande tankar återkommer i de verk – en video och en serie fotografier – som utgör Tova Mozards utställning. I videon dokumenterar hon möten med människor som på ett eller annat sätt har en relation till döda medmänniskor, vare sig det handlar om den påstådde (och numera avlidne) Palmemördaren Christer Pettersson eller Elvis Presley. Även denna gång är berättarstrukturen enkel och odramatisk, varje del av filmen utgör en omsorgsfullt slipat prisma genom vilket vi under några minuters tid kan blicka djupt ned i en själ som till vardags inte har för vana att stå på vid gavel. Tekniken av avsiktligt skjuten i bakgrunden på ett sätt som leder tankarna till amatörfilm.

Mot detta sakliga och helt odramatiska förhållningssätt kontrasterar fotografierna, som i de allra flesta fallen har en betydligt mer personlig men också scenograferad karaktär. I detta hörn av den fotografiska konstbildens domän är hon emellertid inte ensam, här är tvärtom trängseln ganska stor, från Jeff Walls monumentala iscensättningar till Annika von Hausswolffs och Miriam Bäckströms mer intima och symbolladdade varianter. Mozard har också valt att antingen koncentrera sig på enstaka detaljer i en bild – exempelvis en ramp som leder upp till en av flera stängda dörrar – eller på relationen mellan två människor, där hon så att säga flyttat subjektet från den trygga platsen bakom kameran till den utsatta positionen i bildrummet där laddningen blir maximal.

Det är en strategi som är på både gott och ont. På pluskontot måste man naturligtvis föra det faktum att hon lyckas vrida det dokumentära anslaget ytterligare ett stycke i riktning mot vad Artaud skulle kalla en ny uppsättning upplevelsekonventioner, ett seende som baseras på att vi sugs in i en värld som på en och samma gång är mystiskt och sannolik men avlägsen från den vi till vardags befolkar. På minuskontot måste man föra det faktum att, som nyss nämnts, denna bildtradition tecknar ett ganska väl upptrampat spår i det samtida konstlandskapet där det är svårt att ge sig utflykter dit få andra lyckats ta sig, hur skicklig man än är. Det mystiska är ju aldrig så mystiskt som när det uppträder i en helt alldaglig verklighet, och på denna punkt försvagar Mozards smått teatraliska anslag det helhetsintryck bilderna förmedlar. Å andra sidan har jag på känn att Antoine Artaud säkert inte skulle hålla med mig. Så oavgjort verkar vara ett rättvist resultat.

Anders Olofsson