News
 
Photography
 
Video
 
Other Work
 
Texts
 
Biography
 
Contact
 
Links
 
Tova Mozard stipendiat 2009 Edstrandska stiftelsen.swedish

Tova Mozard har tidigt gett uttryck för att hon är intresserad av blicken, hur vi tolkar och skapar mening utifrån det vi ser. Hon fascineras av att både stillbild och rörlig bild är så starkt kopplade till ”verkligheten” och det dokumentära. Hon vill gärna ladda sina verk med både allvar och humor men även med existentiella frågor. Blandningen av verkligheten och fiktionen anser hon kan ge en klarare, rent av sannare, bild av de frågor hon undersöker.
Man säger inte sällan att Mozards bilder försätter betraktaren i ett tillstånd av osäkerhet. Och att det ofta finns ett direkt tilltal till betraktaren, som på så vis också aktiveras. Känslan av osäkerhet bottnar i glidningen mellan det iscensatta och det dokumentära. Detta kan idag närmast beskrivas som en konstnärlig tradition, då det är något som fascinerat en lång rad framstående konstnärer allt sedan det tidiga 1990-talet. Konstnärer som i sina fotografier och filmer avtäckt fiktionen dess bedrägliga illusion. Det är, som en kritiker påpekat, ett väl upptrampat spår i det samtida konstlandskapet där det är svårt att ge sig ut på utflykter dit få andra lyckats ta sig.
Tova Mozard arbetar med fotografi och video, och räds inte traditionen. Hon utforskar formerna för berättande och har oförtrutet och kontinuerligt återuppfunnit och gjutit nytt liv i frågeställningar kring dikt och verklighet, med ständigt nya historiska referenser och utgångspunkter. Hennes fotografier och videor går in och ut ur varandra. Kompositionerna är strama, stillfulla och genomarbetade, iscensättningarna eleganta. Tillsynes enkla, tillsynes slumpmässiga.
Mozard leker skickligt med dramatiseringar av det vardagliga, men låter fiktionen och drömmarna spegla en verklighet, och människoöden, vi annars inte skulle få tillträde till. Hänförelse inför det oförklarliga ligger ofta som en klangbotten på den ”osynliga” scen där verken tar plats. En scen för förtrollning och psykisk spänning, en omärklig rörelse mellan yttre och inre. Tecken på teater är sällan långt bort. Fiktionen är en tillflyktsort undan en påträngande vardag, en plats där mysterier, sagor och drömmar står i centrum. Mytologier omvandlas till något jordnära. Och det jordnära får ibland en närmast mytologisk aura omkring sig.
Tova Mozards tidiga arbeten beskrivs ofta som personliga berättelser med referenser till Hollywood och USA:s stjärnsystem. Här finns bilder som vid flera tillfällen jämförts med den säregna amerikanska teveserien Twin Peaks av David Lynch från tidigt 1990-tal. Ekot från teveseriens miljöer och spänning ligger kvar som en obehaglig underton. En ung kvinna, konstnären själv, i en annars tom cafémiljö med en granskog som muralmålning. En tom säng i ett rum där färgerna går i rött, en röd ridå. Tankarna går till teatern, till det iscensatta. Väntan på förställningen. Ett annat rött rum. En video och ett fotografi. En kvinna med stor blond peruk vänder bort ansiktet från den starka halogenlampan som står på ett stativ intill soffan hon sitter på. Hon berättar om sånger hon sjunga, olika sångers personlighet, och om de olika sidorna i sin egen personlighet.
Lager av roller löper genom Mozards konstnärskap. Genom iscensättningen läggs ytterligare ett lager av roll. Mozard intresserar sig för människor som i sina arbeten ofta spelar roller i rollen. De har i sina liv gått in i en roll som någon annan skrivit åt dem, eller spelar rollen av någon annan för att det är deras yrke, eller så har de förlorat sig i ett livsmönster som är fjärran vad de en gång var. Det kan handla om personer som helt gått upp i sitt intresse för science fiction, en Hollywoodfilm eller i sin kärlek till Berlinmuren. Och trots att Mozard ibland utmanar dem, så som hon också utmanar betraktaren, dröjer sig en värme och nyfikenhet kvar. Det dramatiska är så nedtonat, bilderna så avskalade, att det skapas ett verkligt möte. Hon lyckas undvika att göra dem till freaks. I flera fotografier återfinns konstnären själv. Hon spelar på så vis dubbla roller. Beroende av vad hon försöker gestalta i bilden kan ett intrikat spel mellan den som kontrollerar en situation och den som är utsatt för den uppstå.

På senare år har döden klivit in på Mozards scen. Här har hon sällskap av den franska dramatikern, skådespelaren och teaterteoretikern Antonin Artaud. Denne var övertygad om att det inte finns någon gräns mellan dikt och verklighet. Han förespråkade en teater som förkastade handling och psykologisk realism och i stället återvände till dramat som primitiv rit och uttryck för människosjälens mytologi förborgad i drömmar och tvångstankar. Döden spelade en viktig roll för Artaud. Han ansåg också att teater borde påverka publiken så mycket som möjligt – även fysiskt – därför använde han ovanliga och störande former av ljussättning, ljud och framföranden. Han kallade det för Grymhetens teater.
I två fotografier, från 2006 och 2008, iscensätter Mozard två spännande dialoger med döden. I det ena, Two Speak About Death, står konstnären själv i samspråk med en annan konstnär som är känd för sina samtal med döden, Jan Håfström. De är båda klädda i vad man kan ta för sorgeklädsel och befinner sig på en gata som i övrigt är folktom. Det är minst sagt dött. Färgen på väggen intill dem har flagnat. Några lastpallar som inte längre fyller sin funktion är lutade mot den. Lite längre uppför gatan, några kartonger som ligger utanför en klubb (Club) som saknar liv. Verkets titel sätter igång dialogen med betraktaren. Och betraktarens förkunskaper ser på och nickar igenkännande. Så även i det andra fotografiet, Young Ones at the Grave. Det är en bild ur en serie där utgångspunkten varit Jean Cocteaus roman De förskräckliga barnen (1929). Den handlar om två syskon som skapar en egen värld av fantasier och drömmar. Här står syskonen, en av dem konstnären själv, framför graven där Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir vilar. De pressar sina kroppar – och ansikten mot ett smalt träd som skjuter upp ur marken omkring en meter från graven. De når inte varandra, trots att de försöker – eller gör de det. De ser faktiskt ganska loja ut. Var det inte så att det hela tiden var någonting som Sartre och de Beauvoir lät komma emellan i sin relation? De gjorde inte sitt bästa men var ändå någonstans det bästa för varandra… Mozard fiktionaliserar våra föreställningar och ställer oss öga mot öga med vad som slumrar i vår fantasi.

Niklas Östholm