Tova Mozard

Jonas Ellerström, Helsingborgs Dagblad, Modernautställningen 2006

Samlingsutställning
2006-03-16

Konst
Modernautställningen 2006 - När är jag?
Samtidskonst i urval av Pia Kristoffersson, Magdalena Malm och John Peter Nilsson
Moderna Museet, Stockholm till och med 7 maj

Tanken bakom utställningen är enkel, säger Moderna Museets överintendent Lars Nittve i katalogförordet till Modernautställningen 2006. Den är helt enkelt ”att skapa ett återkommande forum, där den svenska samtidskonsten vart fjärde år får möta en lite bredare publik än vanligt.”
Tre personer har fått uppdraget att välja ut de konstnärer och verk som fyller en stor del av museets rum, väggar och golvytor i denna premiäromgång: Pia Kristoffersson från Gävle konstcentrum, Magdalena Malm från Bildkonstnärsfondens internationella ateljéprogram IASPIS och Moderna Museets John Peter Nilsson. En stor katalog har producerats som presenterar de 49 deltagande konstnärerna och en stor del av deras verk, både sådana som ryms på utställningen och andra. Katalogen, som också innehåller en inledning av kuratorerna och en avslutande översiktsessä av Annika Öhrner, ingår i entréavgiften och är en utmärkt dokumentation av svensk konst ”efter postmodernismen”, för att använda samma språkligt hjälplösa konstruktion som katalogen.
Samtidskonsten har alltså inget namn, bär ingen ism-etikett. Det är utmärkt, det kan rentav innebära en fantastisk frihet för olika uttryck och motstridiga tendenser att verka sida vid sida. Att konsten inte har någon rådande trend att rikta in sig efter är faktiskt ett drömläge: det bäddar för en helt annan rikedom på upplevelser för publiken och medför underbara möjligheter för enskilda konstnärer att utveckla sin personlighet. Det ställer samtidigt större krav på konstnärerna och även på kritikerna: inget fel i det heller.

Riktigt så bejakande optimistiska är inte Magdalena Malm och John Peter Nilsson i kataloginledningen -- så är det ju också deras uppgift att redovisa kriterier för urvalet och mål med utställningen. Men skalar man bort en del genrebetingad retorik är det just bristen på entydighet och de personliga erfarenheternas betydelse de understryker -- även om de omformulerar den existentiella grundfrågan ”Vem är jag?” till ett mindre definitivt, mer flytande ”När är jag?” (utställningens undertitel) i ett resonemang som inte saknar tyngd:
”Ett verktyg att använda sig av (för att med konstens hjälp orientera sig i verkligheten) är de egna personliga erfarenheterna, men dessa får man kontinuerligt och ibland slumpmässigt längs livets väg. De kommer inte enbart från bestämda definitioner om vem man är eller varifrån man kommer. Frågan är därför inte längre 'Vem är jag?'. Istället vill vi föreslå: 'När är jag?' ”
49 konstnärer representerar alltså samtiden. De är mellan 28 och 99 år deklareras stolt, en medianvärdet är mer talande. Elis Eriksson, född 1906 och avliden tidigare i år, befinner sig i skalans ena ände i splendid isolation. I allt väsentligt är det här 60- och 70-talisternas utställning. De få äldre konstnärer som finns med är utmärkta -- Torsten Andersson, Jan Håfström, Marianne Lindberg de Geer -- men utgör de inte väl säkra kort? Det hade varit roligt att se deras välkända och etablerade namn kompletterade av några mer udda; här har urvalstrion, som annars gjort ett utmärkt arbete, kanske låst sig för mycket vid en konsthistoriesyn som inte uppmärksammar rörelser utanför dikotomin modernism/postmodernism.
Visst går det att vandra genom utställningen och lägga märke till saker som man uppfattar som tidstypiska. Här finns det återkomna måleri som ifrågasätter sig själv, här finns en utvecklad ljudkonst som förutsätter interaktivitet, här finns ett allt säkrare utnyttjande av video som medium.

Globaliseringen utgör ett tema, hand i hand med en politiserande tendens som ändå inte vill bli ideologisk; människans plats i ett samhälle som ofta symboliseras av olika övervakningsinstrument är ett annat. Ganska snart blir dock stilarna och temana för många för att kunna samlas under ett begrepp, rymmas i en analys. Så bra -- då är ansvaret och upplevelseglädjen mina som besökare.
Är det något dominerande intryck jag har med mig genom utgångsdörrarna är det sinnligt snarare än mentalt. Modernautställningen 2006 låter, gnistrar, känns. Det råder en kakofoni av ljud från olika högtalare, installationer och videoutrymmen, ljus och projektioner och starka färger kommer från alla håll och det ställe man dra sig undan till är Jacob Dahlgrens kubiska djungel av sidenband att gå in i, gå lite vilse i och sakta, motvilligt komma ut ur igen. Intrycken är för den skull inte påträngande -- jo, lite, men framför allt är utställningen energisk och ostyrig och uppsluppen.
Den går inte att recensera på annat sätt än genom att redovisa just den glädje jag kände inför mängden av uttryck, inför denna spretiga rikedom. Och så tillåter jag mig att nämna två favoriter, med reservation för att nästa besök kan medföra nya: Ylva Oglands målningar av sönderrivna fotografier som stillsamt starkt förenar nostalgi och skräckkänslor inför flicktillvaron, och Tova Mozards lyhörda och stämningsrika video ”Just Visiting This Planet”, som till eleganta färgabstraktioner, pulser och mönster låter science fictionförfattare och -läsare berätta om sin upptagenhet av en annan verklighet.
Mozard är yngst på utställningen, Elis Eriksson som sagt äldst: mellan deras vitala begynnelse- och slutpunkter ryms en riktigt bra inventering av nutida svensk konst. Kanonstart; 2010 är det dags igen.
Jonas Ellerström

Recenserad 2006-03-16 av Jonas Ellerström