TOVA MOZARD

Det er et andet og mindre glamourøst billede af filmbyen Los Angeles, som kunstneren Tova Mozard viser i sine billeder, der går bag om Hollywoods kulisser og følger mennesker i udkanten af underholdningsindustrien.

”Min perverse side får virkelig tilført energi, når jeg er i USA,” siger svensk kunstner, der i udstilling på Nikolaj Kunsthal udforsker myten om Hollywood.

Hollywood har lige siden filmbyens grundlæggelse haft en uimodståelig tiltrækning på mennesker fra hele verden. Nogle har nøjedes med at se de film og serier, som er blevet produceret i den særligt filminteresserede del af Los Angeles på den solbeskinnede vestkyst. Andre er rejst dertil med en drøm om selv at blive en del af det glamourøse underholdningscirkus.

Den svenske kunstner Tova Mozard har de seneste tyve år løbende rejst til USA. Hun har fulgt statisten Russ, der har levet i udkanten af Hollywood. Det har nu resulteret i udstillingen ILoveRuss, der vises på Nikolaj Kunsthal indtil 31. juli. Her udforsker kunstneren gennem film og fotografier spændingsfeltet mellem virkelighed og fiktion på det sted, hvor de to støder hårdest sammen.

”Jeg kan godt lide Hollywood, fordi det er både grimt og smukt, klamt og skønt, racistisk og åbenhjertigt,” siger Tova Mozard, da vi møder hende hos Nikolaj Kunsthal.

”Det hele er samlet på ét sted. Og Los Angeles er så opdelt mellem dem, der arbejder i filmbranchen, og de andre, som er pissel igeglade med branchen.”

Tova Mozard nævner, at Californien med skovbrænde og naturkatastrofer, våben og stoffer, er mere dramatisk end den svenske og danske virkelighed.

”Livet er mere ekstremt derovre, så det kan kunsten også tillade sig at være. Der sker simpelthen mere. Der går jo flere seriemordere frit rundt i Los Angeles, mens vi sidder her og snakker,” fortsætter kunstneren.

”Da jeg var der sidste sommer, stod jeg og filmede på gaden. Pludselig fangede mit kamera en sort mand, der stod og onanerede. Det var fantastisk, og min perverse side får virkelig tilført energi, når jeg er i USA.”

Bag kulisserne
44-årige Tova Mozard er opvokset i Sverige med to forældre, der begge var kunstnere. Ligesom de fleste andre så hun amerikanske tv-serier i fjernsynet.

Og selv om Elvis døde, året inden Mozard blev født, havde hun i sin ungdom en stor interesse for den karismatiske sanger.Hun så ham som en slags menneskelig dukke, resten af verden kunne tjene penge på.

”Jeg tror, at jeg var draget af ham og andre amerikanske personligheder, fordi de fremstod som karakterer fulde af klichéer. Elvis var nærmest uvirkelig og en slags helt, larger than life,” fortæller Tova Mozard.

”Da jeg var tretten år gammel, kom Twin Peaks og Agent Cooper ind i mit liv. Han var noget helt særligt for mig. Og der var noget over, hvordan David Lynch viste det civiliserede samfunds perversitet, der lurer lige under overfladen.”

Hun begyndte efter endt uddannelse på Malmø Art Academy at rejse til USA, hvor hun både fik be- og afkræftet nogle af de tanker, hun havde gjort sig om Hollywood.

”Jeg fik jo at se, at der var en enormt barsk verden bag det polerede ydre. Jeg besøgte Universal Studios og så på kulisserne, der i almindeligt dagslys så temmelig billige ud,” siger Tova Mozard.

”Men da solen stod rigtigt, kunne jeg tage et billede af huset fra Psycho. Så forstod jeg, hvordan noget, der næsten ligner pap, kan blive magisk og stærkt med den rigtige linse og vinkel.”

Filmet venskab
Mens Tova Mozard som ung studerede fotografi på UCLA i Los Angeles, var hun åben over for alt det, som filmbyen kunne byde på. Lærerens kone var med til at lave en indiefilm, som manglede statister. Det sprang Mozard på, og under optagelserne mødte hun den ældre fyr Russ. De startede et venskab, som tyve år senere er blevet til udstillingen ILoveRuss. Han er den røde tråd i værket, som også indeholder billeder med andre personer og steder. Tilsammen stiller kunstneren skarpt på det at være menneske i en ofte karikeret kulisseverden, som dog ikke er mindre ægte af den grund.

”Russ ville meget gerne have mig til at filme ham, mens han gjorde forskellige ting. For mig var det både morsomt, rørende og spændende at hænge ud med en person, der var så interesseret i at være foran kameraet,” fortæller Tova Mozard.

”Vi fik begge noget ud af det, for det var skønt at tilfredsstille hans behov for at blive set. Jeg kan godt lide at være den, der kigger.”

Forbandet maskine
ILoveRuss er på den måde en hyldest til hovedpersonen, der aldrig har opnået den stjernestatus, som de fleste i Hollywood forgæves kæmper et helt liv for at nå frem til.

Tova Mozard ser til gengæld noget smukt i hans lettere retningsløse måde at gå til statistrollen på.

For Russ er der ikke noget, der hedder karriereplaner og delmål. Kunstneren har forsøgt at finde ud af, hvad der egentlig driver ham og andre mennesker, som befinder sig i udkanten af underholdningsindustrien.

”Hollywood er jo så forbandet stor en maskine, men på en måde har Russ fundet ud af at benytte sig af maskineriet, så han selv kan bestemme. Det synes jeg er meget inspirerende,” siger Tova Mozard.

Hun er dog ikke blind for bagsiden af medaljen.

For Russ og de mange som ham er livet lige uden for spotlyset også en besættelse, der umuliggør det ”almindelige” liv, som de fleste af os har.

”Det bliver på bekostning af et rigtigt liv, hvordan man end vender og drejer det. Fiktionen æder jo det ægte liv.”

Tova Mozard

Født 1978 i Linköping, Sverige.
Uddannet fra Malmø Art Academy i 2003.
Studerede efterfølgende på UCLA i Los Angeles.
Aktuel med udstillingen ILoveRuss, der vises på Nikolaj Kunsthal indtil 31. juli.

*Please click HERE to access the original article

• 08 AUGUSTI 2016

Tova Mozard, Tension Between Movement and Stillness, 2010, fotografi

Beskriv din konst med tre ord: Allvarlig, rolig, snygg.

Hur ser din arbetsprocess ut? Jag åker runt på olika platser som en vilsen själ tills jag hittar det jag vill ha eller är intresserad av. Eller möter människor som jag tycker om och som jag börjar arbeta med.

Autograf från Svullo (Micke Dubois)

Vad inspireras du av? Människor och levnadsöden, sårbarhet och magi.

Vilka bilder har du omkring dig där du jobbar? Inga, en inramad autograf av Svullo bara.

Vilken annan konstnär har varit viktig för dig? Flera, men några är Marguerite Duras, Chantal Akerman, Stan Douglas, Andy Kaufman, Elvis Presley.

Vilket konstverk önskar du att du gjort själv? Filmen ”Psycho”.

Vad är konst till för? Väcka motivation till att fortsätta leva på en dräglig nivå.

Vad är konst inte till för? Att utnyttjas och urholkas genom att olika maktområden vill leka med den på ett sätt som är sensationellt och egoistiskt.

Vilken åtgärd skulle främja konsten? Vore skönt om alla tröttsamma hierarkier kunde lösas upp; Gammal/ung, curator/konstnär, ”estetisk konst”/ ”forsningsbaserad konst”. Det finns vissa läskiga dolda värdesystem som hämmar och sänker känslan på konstscenen, och dessa borde som sagt försvinna.

Tova Mozard var senast aktuell i grupputställningen ”Swedish Art: Now!” på Sven-Harrys konstmuseum under våren 2016

Tova Mozard indicated early on that what interests her is the gaze – the way we interpret and create meaning from what we see. She is fascinated by the fact that both the still and moving pictures are so strongly linked to “real life” and the documentary. Her works are often charged with both seriousness and humor, but also with existential questions. According to her, the blend of reality and fiction results in a clearer, even truer, picture of the issues she explores.

It is often said that Mozard’s pictures instill in the viewer a sense of uncertainty. And that they often speak directly to the viewer, thus activating him or her. The feeling of uncertainty is founded in the sliding shift between what is staged and what is documentary in nature. Today, this may be described as a tradition within art having fascinated a large number of artists since the early 1990s. Artists, who, in films and photographs, have stripped fiction of its deceptive illusion. It is, as one critic put it, a well-worn path in the landscape of contemporary art where exploration of unchartered territory is difficult.

Tova Mozard works with photography and video and does not fear tradition. She explores the forms of the narrative and has – indefatigably and continuously – reinvented and reinvigorated the issues of fact and fiction with ever new historical references and points of departure. Her photographs and videos move in and out of each other. The compositions are strict, elegant and thoroughly worked through. Seemingly simple, seemingly random.

Mozard plays skillfully with dramatizations of everyday things and events, allowing fiction and dreams to mirror a reality and lives to which we normally are denied access. Her enthusiasm for what cannot be explained often becomes the sounding board on the “invisible” stage where her works are played out. It is a stage for magic and psychological tension, an invisible movement between inner and outer. The signs of theater are seldom far away. Fiction is a haven from an intrusive everyday reality, a place where mysteries, fairy tales and dreams are central. Mythologies are transformed into something down-to-earth. And the down-to-earth sometimes acquires an almost mythological aura.

Tova Mozard’s early works are sometimes described as personal stories with references to Hollywood and to the American star system. Here are pictures that are often compared to David Lynch’s singular American TV series Twin Peaks from the early nineties. Echoes of the series’ settings and excitement remain as an unpleasant undertone. A young woman – the artist herself – in an otherwise empty café with a painted mural representing a spruce forest. An empty bed in a room in shades of red, a red curtain. It makes us think of the theater, of something staged. Waiting for the performance to begin. Another red room. A video and a photograph. A woman, wearing a large, blond wig is turning her face away from the strong light of a halogen floor lamp next to the sofa where she is sitting. She is talking about the songs she is singing, the different personalities of songs, and the different aspects of her own personality.

Layers of various roles run through Mozard’s art. Staging adds yet another layer. She is fascinated by people whose role it is to play roles as part of their job. They have entered a role in life that has been written for them by somebody else, or they play the role of someone else as part of their profession, or they are lost in a way of life that is far removed from what they once were. It may be someone completely absorbed by his or her fascination with science fiction, a Hollywood film, or love for the Berlin wall. Although Mozard sometimes challenges them, the way she challenges the viewer, there is always a lingering sense of warmth and curiosity. The dramatic element is so toned down, the images are so denuded that it results in an actual meeting. She manages to avoid making them into freaks. Several photographs include the artist herself. She thus has a dual role. This may result in the development of an intricate interplay between the person in charge of the situation and the one exposed to it – depending on what the picture is trying to express.

In recent years death has entered Mozard’s stage. In this, she is joined by the French dramatist, actor and theater theoretician Antoine Artaud. He was persuaded that there was no line between fact and fiction. He advocated a theater which rejected action and psychological realism, returning instead to drama as a primitive rite and expression of the mythology of the human soul, hidden in dreams and obsessions. Death was important to Artaud. He also was of the opinion that it was the duty of theater to affect the public to the greatest extent possible – also physically – so he used unusual and disturbing forms of lighting, sound and delivery. He referred to it as the Theater of Cruelty.

In two photographs, from 2006 and 2008, respectively, Mozard stages two exciting dialogues with Death, In one, Two Speak about Death, the artist herself is engaged in a conversation with another artist known for his conversations with Death: Jan Håfström. They are both in what might be taken for mourning and are standing in an otherwise empty street. Everything is dead, to say the least. The paint on the wall next to them is peeling. Some pallets which no longer are used are leaning up against it. Farther up the street, some boxes are lying, lifeless, outside a club (Club). The title of the piece engages the viewer in a dialogue. And the viewer’s previous knowledge is looking on, nodding with recognition. This is the case also in the second photograph, Young Ones and the Grave. It is a picture taken from a series based on Jean Cocteau’s novel from 1929, Les enfants terribles. It is about two siblings who create a world of their own of fantasies and dreams. Here are the siblings – one of them the artist – in front of Jean-Paul Sartre and Simone de Beauvoir’s grave. They are pressing their bodies – and their faces – against a slender tree that grows from the ground about a meter from the grave. They do not reach each other, in spite of trying to do so – or do they? They actually look rather listless. Did not Sartre and de Beauvoir always allow something to come between them in their relationship? They did not do their best, but still became the best for each other… Mozard fictionalizes our notions, placing us face to face with what lies dormant in our imagination.

Niklas Östholm

Tova Mozard har tidigt gett uttryck för att hon är intresserad av blicken, hur vi tolkar och skapar mening utifrån det vi ser. Hon fascineras av att både stillbild och rörlig bild är så starkt kopplade till ”verkligheten” och det dokumentära. Hon vill gärna ladda sina verk med både allvar och humor men även med existentiella frågor. Blandningen av verkligheten och fiktionen anser hon kan ge en klarare, rent av sannare, bild av de frågor hon undersöker.

Man säger inte sällan att Mozards bilder försätter betraktaren i ett tillstånd av osäkerhet. Och att det ofta finns ett direkt tilltal till betraktaren, som på så vis också aktiveras. Känslan av osäkerhet bottnar i glidningen mellan det iscensatta och det dokumentära. Detta kan idag närmast beskrivas som en konstnärlig tradition, då det är något som fascinerat en lång rad framstående konstnärer allt sedan det tidiga 1990-talet. Konstnärer som i sina fotografier och filmer avtäckt fiktionen dess bedrägliga illusion. Det är, som en kritiker påpekat, ett väl upptrampat spår i det samtida konstlandskapet där det är svårt att ge sig ut på utflykter dit få andra lyckats ta sig.

Tova Mozard arbetar med fotografi och video, och räds inte traditionen. Hon utforskar formerna för berättande och har oförtrutet och kontinuerligt återuppfunnit och gjutit nytt liv i frågeställningar kring dikt och verklighet, med ständigt nya historiska referenser och utgångspunkter. Hennes fotografier och videor går in och ut ur varandra. Kompositionerna är strama, stillfulla och genomarbetade, iscensättningarna eleganta. Tillsynes enkla, tillsynes slumpmässiga.

Mozard leker skickligt med dramatiseringar av det vardagliga, men låter fiktionen och drömmarna spegla en verklighet, och människoöden, vi annars inte skulle få tillträde till. Hänförelse inför det oförklarliga ligger ofta som en klangbotten på den ”osynliga” scen där verken tar plats. En scen för förtrollning och psykisk spänning, en omärklig rörelse mellan yttre och inre. Tecken på teater är sällan långt bort. Fiktionen är en tillflyktsort undan en påträngande vardag, en plats där mysterier, sagor och drömmar står i centrum. Mytologier omvandlas till något jordnära. Och det jordnära får ibland en närmast mytologisk aura omkring sig.

Tova Mozards tidiga arbeten beskrivs ofta som personliga berättelser med referenser till Hollywood och USA:s stjärnsystem. Här finns bilder som vid flera tillfällen jämförts med den säregna amerikanska teveserien Twin Peaks av David Lynch från tidigt 1990-tal. Ekot från teveseriens miljöer och spänning ligger kvar som en obehaglig underton. En ung kvinna, konstnären själv, i en annars tom cafémiljö med en granskog som muralmålning. En tom säng i ett rum där färgerna går i rött, en röd ridå. Tankarna går till teatern, till det iscensatta. Väntan på förställningen. Ett annat rött rum. En video och ett fotografi. En kvinna med stor blond peruk vänder bort ansiktet från den starka halogenlampan som står på ett stativ intill soffan hon sitter på. Hon berättar om sånger hon sjunga, olika sångers personlighet, och om de olika sidorna i sin egen personlighet.

Lager av roller löper genom Mozards konstnärskap. Genom iscensättningen läggs ytterligare ett lager av roll. Mozard intresserar sig för människor som i sina arbeten ofta spelar roller i rollen. De har i sina liv gått in i en roll som någon annan skrivit åt dem, eller spelar rollen av någon annan för att det är deras yrke, eller så har de förlorat sig i ett livsmönster som är fjärran vad de en gång var. Det kan handla om personer som helt gått upp i sitt intresse för science fiction, en Hollywoodfilm eller i sin kärlek till Berlinmuren. Och trots att Mozard ibland utmanar dem, så som hon också utmanar betraktaren, dröjer sig en värme och nyfikenhet kvar. Det dramatiska är så nedtonat, bilderna så avskalade, att det skapas ett verkligt möte. Hon lyckas undvika att göra dem till freaks. I flera fotografier återfinns konstnären själv. Hon spelar på så vis dubbla roller. Beroende av vad hon försöker gestalta i bilden kan ett intrikat spel mellan den som kontrollerar en situation och den som är utsatt för den uppstå.

På senare år har döden klivit in på Mozards scen. Här har hon sällskap av den franska dramatikern, skådespelaren och teaterteoretikern Antonin Artaud. Denne var övertygad om att det inte finns någon gräns mellan dikt och verklighet. Han förespråkade en teater som förkastade handling och psykologisk realism och i stället återvände till dramat som primitiv rit och uttryck för människosjälens mytologi förborgad i drömmar och tvångstankar. Döden spelade en viktig roll för Artaud. Han ansåg också att teater borde påverka publiken så mycket som möjligt – även fysiskt – därför använde han ovanliga och störande former av ljussättning, ljud och framföranden. Han kallade det för Grymhetens teater.

I två fotografier, från 2006 och 2008, iscensätter Mozard två spännande dialoger med döden. I det ena, Two Speak About Death, står konstnären själv i samspråk med en annan konstnär som är känd för sina samtal med döden, Jan Håfström. De är båda klädda i vad man kan ta för sorgeklädsel och befinner sig på en gata som i övrigt är folktom. Det är minst sagt dött. Färgen på väggen intill dem har flagnat. Några lastpallar som inte längre fyller sin funktion är lutade mot den. Lite längre uppför gatan, några kartonger som ligger utanför en klubb (Club) som saknar liv. Verkets titel sätter igång dialogen med betraktaren. Och betraktarens förkunskaper ser på och nickar igenkännande. Så även i det andra fotografiet, Young Ones at the Grave. Det är en bild ur en serie där utgångspunkten varit Jean Cocteaus roman De förskräckliga barnen (1929). Den handlar om två syskon som skapar en egen värld av fantasier och drömmar. Här står syskonen, en av dem konstnären själv, framför graven där Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir vilar. De pressar sina kroppar – och ansikten mot ett smalt träd som skjuter upp ur marken omkring en meter från graven. De når inte varandra, trots att de försöker – eller gör de det. De ser faktiskt ganska loja ut. Var det inte så att det hela tiden var någonting som Sartre och de Beauvoir lät komma emellan i sin relation? De gjorde inte sitt bästa men var ändå någonstans det bästa för varandra… Mozard fiktionaliserar våra föreställningar och ställer oss öga mot öga med vad som slumrar i vår fantasi.

Niklas Östholm

Published in Tova Mozard. Gävle konstcentrum ALP galleri Peter Bergman Gävle Stockholm, 2006 (exhibition catalogue) 

There are artists whose work exudes a very special luminescence and clarity, and among these I would include Tova Mozard. My first contact with her work was the exhibition, The un-manipulated reality doesn’t always alone offer truth, at ALP galleri Peter Bergman in Stockholm, where she showed a series of photographs all based on Hollywood, the city of dreams, myths and illusions. Tova Mozard’s motifs came from the world of extras, actors, legendary film milieus and used backdrops and there was something slightly faded about it all. In the stylistically assured shifts between the staged and the documentary, the minutely composed and the seemingly random lay an intriguing uncertainty.

The deviousness of reality is also recalled in the title of Tova Mozard’s exhibition at Gävle Konst-centrum in 2005, The Owls Are Not What They Seem. The title is a quote from the TV series, Twin Peaks, whose mysteriousness spellbound both the artist and Swedish TV viewers in the beginning of the 1990s. Twin Peaks introduced a new format, delivered in a mysterious tone which, without exaggerating, possessed its audience. Interest in an existence beyond the normal, the mysterious and people’s fascination with the inexplicable resonates through Tova Mozard’s art. Not surprisingly, in one of her most recent pieces Just Visiting This Planet 2005 she is preoccupied with devotees of Science Fiction.

Tova Mozard investigates forms of narrative. With her sights focused on what lies on the margins, she examines deviance; people with odd life patterns and environments that have lost their context and function. She alters the perspective; background becomes foreground, the overlooked becomes visible. In the video Extra Story 2004 a film extra has the single leading role. The video is based on a text by a male extra in Los Angeles in which he unsentimentally describes the conditions of his profession interspersed with his personal dreams and thoughts about his life as an extra. The texts are alternated with short scenes where a man inside an empty restaurant carries out the small well-practiced gestures of an actor with great seriousness. The mirror reflections in the image create the illusion that the man is doubled; he visually and metaphorically goes in and out of himself. He disappears from the picture only to crop up again somewhere else. In her new video Wall of Love 2005 Tova Mozard has left the dream factory Hollywood for Sundsvall and a very unusual woman, Mrs Berliner-Mauer. As the name suggests, this woman has entered into a marriage with the Berlin Wall. Her sexual leaning is called objectum-sexuell, which means that she is emotionally and sexually drawn to things. The woman’s personal and sexual relationship with the wall is contrasted with its historical political significance. She describes the year the wall fell as the worst year of her life. Wall of Love presents an odd bit of reality, portrayed with artistic acuity and precision.

Pia Kristoffersson – Director, Gävle Konstcentrum

Min första kontakt med Tova Mozards arbeten var i utställningen “The un-manipulated reality doesn´t always alone offer truth” hos ALP gallery Peter Bergman i Stockholm. Tova Mozard visade en serie fotografier som alla tog sin utgångspunkt i drömmarnas och illusionernas Hollywood. Motivvärlden utgjordes av statister och skådespelare, mytomspunna filmmiljöer och förbrukade kulissbyggen. Inför de stilsäkra glidningarna mellan det iscensatta och dokumentära, det minutiöst komponerade och det skenbart slumpmässiga, infann sig en intresseväckande osäkerhet.

En erinran om verklighetens bedräglighet finner vi även i titeln till den utställning som vi nu har glädjen att presentera på Gävle Konstcentrum, The owls are not what they seem. Utställningstiteln är ett citat från TV serien Twin Peaks, vars mystik trollband både konstnären och den svenska TV publiken i början av nittiotalet. Fascinationen inför det okända och mystiska ligger ofta som en klangbotten i Tova Mozards arbeten. I ett av hennes senaste verk, Just Visiting this Planet, 2005, uppehåller hon sig bland science fictionkulturens hängivna entusiaster.

Tova Mozard utforskar formerna för berättandet. Med siktet inställt på det som befinner sig i marginalen, närmar hon sig fascinerad det avvikande; människor med udda livsmönster och miljöer som förlorat sin funktion. Hon vänder på perspektiven och får oss att se det vi tenderar att förbise. I videon Extra Story, 2004, intar statisten huvudrollen. Verket utgår från en text som skrivits av en manlig statist i Los Angeles där han ger sina personliga och existentiella reflexioner på tillvaron som statist. Textpartierna varvas med korta scener där en man agerar i en restaurangmiljö och utför små inövade skådespelargester. Bildens spegelreflektion skapar illusionen att mannen är dubblerad och att han går in och ut ur sig själv. Eller går han rentav in och ut ur verkligheten? I det nya videoverket The Wall of Love, 2005, har Tova Mozard lämnat Hollywoodmiljön för en svensk, tämligen udda, existens. Vi möter en kvinna, Fru Berliner-Mauer, som ingått äktenskap med Berlinmuren. Hennes ovanliga läggning är objectum-sexuell, vilket innebär att man är känslomässigt och sexuellt dragen till saker. Videon utspelar sig i kvinnans hem, men varvas med scener ur spelfilm och mer faktabaserade inslag. Kvinnans personliga och sexuella relation till muren ställs mot dess historiskt politiska betydelse. Dagen då muren föll beskriver kvinnan som den värsta i sitt liv.

Tova Mozard har ett genuint intresse för människors berättelser och gestaltar dessa med både lyhördhet och konstnärlig precision. Det finns konstnärskap som framträder med en alldeles speciell självklarhet. Till dessa skulle jag vilja räkna Tova Mozard. Det är svårt att tro att det bara är två år sedan hon gick ut Konsthögskolan i Malmö. Vi är idag mycket glada över att kunna presentera ett så intressant och moget konstnärskap.

Pia Kristoffersson – Chef Gävle Konstcentrum

The uncertainty one experiences as a viewer encountering the works of Tova Mozard is related to the extent to which we are used to read or receive images and their contents. Mystery is a key element in her photographs together with the information that has been omitted what we think we need to be able to grasp and understand images. The sense of finding yourself in the middle of a story is pronounced and while the compositions made up of dilapidated environments, film sets and bizarre characters make her photographs visually attractive, the viewer is left with a feeling that is both nostalgic and saturated. Both her photographs and films are located in that border country between the fictional and the documentary. Frequently her work deals with the images of the entertainment industry vis a vis its reality. In Mozard’s work on video, the focus is on individual narratives, and what she often shows us are peculiar and alternative lifestyles. Their depiction and form are enriched and made more complex through the interpretations she makes combined with her narrative grasp. She subjects the viewer to an intrusive form of portraiture, while bringing out qualities that alienate us from it, such as pictorial effects and her proximity to the theatrical. Looking back and a Romantic relationship to her theme are characteristic aspects of Mozard’s pictorial world. She exploits this in an evocative way, cleverly playing with our receptivity and empathy on various levels.

Den osäkerhet man som betraktare erfar i mötet med Tova Mozards arbeten handlar om hur vi är vana att läsa eller ta emot bilder och dess innehåll. I hennes fotografier är mystiken och den utelämnade informationen som vi tycker oss behöva för att kunna begripa och förstå bilder en central del. Känslan av att befinna sig mitt i en berättelse är påtaglig och kompositionerna med förfallna miljöer, filmkulisser och udda karaktärer gör hennes fotografier visuellt behagliga men lämnar efter sig en nostalgisk och ödesmättad känsla. Både hennes fotografier och filmer befinner sig i ett gränsland mellan det dokumentära och det iscensatta. Ofta handlar hennes verk om underhållningsbranschens verklighet respektive skenbilder. I Mozards videoverk ligger fokus på personliga berättelser och ofta är det udda och alternativa livsstilar hon visar oss. Genom hennes tolkningar och berättargrepp av dessa blir skildringen och formen rikare och mer komplex. Hon utsätter betraktaren för ett närgånget porträtterande, men det finns likväl kvalitéer som alienerar oss från detta, såsom bildeffekter och närheten till det teatrala. Tillbakablickandet och ett romantiskt förhållande till motivet är kännetecknande för Mozards bildvärld. Hon utnyttjar detta på ett suggestivt vis och leker skickligt med vår receptivitet och inlevelseförmåga på flera plan.

John-Peter Nilsson

Världen är en scen och alla män och kvinnor är aktörer
(Shakespeare, Trettondagsafton)

Ett tidigt fotografi av Tova Mozard, Gaze från 200-2001, visar en ung kvinna och en gammal man som sitter i framsätet av en svart bil. De är engagerade i någon form av samtal. Mannens ögon täcks av svarta solglasögon, kvinnans av bilens backspegel som hon mixtrar med. Titelvalet associerar till Lacans tankar om Blicken, på engelska the Gaze. I ett av sina seminarier talar han om Blicken, dess rovgiriga och kontrollerande karaktär, dess begär att kannibalistiskt inmundiga allt den ser. Den begärande och kontrollerande blicken kan vara betraktarens blick, men också den fotografiska blicken. I Gaze kompliceras scenen av att kvinnan i bilen är fotografen själv. Hon iscensätter alltså en situation där hon både kontrollerar den begärande blicken och undviker den. Lacan använder skärmen eller projektionsduken, the Screen, som nästa element i sitt spel. Blicken träffar skärmen, där blickens begär projiceras. Denna skärm tänker sig Lacan som en bild. Konstnären gömmer sig bakom sin bild , håller den fram som en sköld för att undvika att nås av den dödande blicken.

Det finns något dramatiskt, ja teatraliskt över många av Tova Mozards fotografier, och kanske allra mest i de bilder som inte direkt refererar till scener eller Hollywoodvärldens rekvisita. Tydligast syns detta i de bilder hon arbetade med 2002-03, strax innan hon kom att koncentrera sig på film. Först kan man kanske tro att hennes formellt stilsäkra fotografi enrollerar sig i den ganska breda strömning av fotografi och film som sedan Cindy Shermans fotografi i slutet av 70-talet har film stills som en viktig referens, men Mozards psykologiska intensitet är väsentligt starkare. Hon själv uppger som inspirationskällor en författare som Marguerite Duras, och en fotograf som Diane Arbus vid sidan av uppenbara samtida konstnärliga kollegor som Sharon Lockhart, Stan Douglas och James Coleman. Gemensamt för alla dessa är den starka psykiska spänningen i deras arbeten.

Psykoanalytikern Joyce McDougall har beskrivit människans omedvetna som en teaterscen för jaget. På scenen dyker olika figurer upp, som spelar sina roller i det psykiska livets drama. Vi vet inte om dem, men vi iscensätter dem i vårt dagliga liv. Hon skriver:

” Var och en hyser i sitt inre universum ett antal ”rollfigurer”, delar av oss som ofta handlar i rak motsättning till varandra och därmed orsakar konflikter och mental smärta i våra medvetna jag. Vi är nämligen förhållandevis obekanta med dessa dolda aktörer och deras roller. Men antingen vi vill det eller inte, är våra inre rollfigurer på ständig jakt efter en scen, där de kan spela upp sina tragedier och komedier. Trots att vi sällan tar ansvar för våra hemliga teaterföreställningar, sitter producenten dock i vårt innersta. Det är till och med så att denna inre värld, med sin ständigt upprepade repertoar, styr det mesta som händer oss i den yttre världen.” (McDougall, Théâtres du Je,1982, sv översättning 1988)

Mozard har i en text om sitt eget arbete skrivit om sitt intresse för denna teater, eller för fiktion – både när teatern är i full gång och människor spelar ut sina roller, och de ögonblick då illusionen är borta och bara rekvisitan blir lämnad kvar. Rekvistian berättar då en annan historia, lika verklig eller overklig den. I Mozards fotografi är också gränsen flytande mellan vad som kan uppfattas som rekvisita och vilken roll den spelar. Fotografiet och fotografens blick upphäver dessa gränser. Snarare kan både föremål och människor vara aktörer i de komedier eller tragedier som Mozard iscensätter i sina bilder. Den dramatiskt böljande röda gardinen i Alexandria är exempelvis i allra högsta grad en aktör i fotografiet. Fondmålningens granar är lika mycket eller litet verkliga som den kvinna (återigen konstnären) som i fotografiet Clifton betraktar den. Isberget och rekvisita -huset i Ice Psycho berättar sin kusliga historia under Californias sol likaväl som The Bed’s kraftiga röda barockformer sköter förförelsens arbete. Intressant nog kan man till och med säga , att Mozard allra tydigast spelar ut den inre scenens dramatik just i de fotografier som saknar mänskliga aktörer. Illusionen blir trovärdigare, det inre dramat löper friare, då inte den mänskliga figuren stör med det alltför uppenbara spelets Verfremdungseffekt.

När Mozard fotograferar människor som spelar en roll eftersom det är deras yrke, som i Puppeteers, Mussso & Frank’s Grill eller The clown markerar de att dessa roller inte är ett utflöde av deras inre drama, utan tvärtom en karaktär någon annan, regissören eller manusförfattaren, eller konstnären , har kommenderat dem att spela. Det är affekten, eller posen som visar deras dubbla främlingskap. För fotografiet visar dem i en uppställning som också är deras regisserade rollfigurer främmande. De agerar som marionetter inför kamerans Blick.

Fotografiet Leona Babette särskiljer sig i detta sammanhang. I en mörkröd budoarliknande miljö sitter en äldre kvinna med stor blond peruk och kort svart underklänning. En stark strålkastarliknande lampa lyser rakt på henne. Hon vänder sig till hälften bort och blundar, som om hon är blyg och generad. Vi vet inte om hon värjer sig för det obarmhärtiga ljuset som avslöjar hennes kropps skavanker, för kamerans förföljande Blick, eller för oss, betraktarna som så tydligt ser skillnaden mellan den fantasi hon representerar och verkligheten. Vi vet inte om hennes klädsel är på kommando eller frivillig, om den är en del av hennes egna inre drama som tillåts få ett uttryck i den yttre verkligheten, eller en del av en yrkesroll som hon inte längre orkar med. Vi påminns om att det inte bara är konstnärer och deras bilder som är utsatta för den obarmhärtiga begärande blicken, utan också (åtminstone i ett västerländskt patriarkat) kvinnan, som förväntas leva upp till den påbjudna exhibitionismen, oavsett vad hon själv kan vilja. Tåligt och undergivet som ett offerlamm sitter Leona Babette där, men blundar som för att skydda sig, med valhänt knäppta händer.

Weird Tales från 2004-05 sammanfattar med humor och överseende Mozards svit fotografier från jagets teatrar. Ett äldre gift par sitter bredvid varandra i soffan. De håller upp en bok och en tidning framför sina ansikten. Hon läser The Wizard of Oz, han läser Weird Tales, med en demonisk högbröstad kvinna på framsidan. Litteraturen verkar höra hemma i 30-talet, då de själva kanske var tonåringar, och då deras inre typgalleri kring sexualitet fick sin slutliga form. Flickan i sagolandet och exotiska fantasier. På något sätt har detta fått samsas i den långa äktenskapets kompromiss – kanske genom att acceptera det fundamentalt oförenliga i deras drömmar.

Gaze, an early photograph by Tova Mozard, from 2001-2002, shows a young woman and an old man sitting in the front seat of a black car. They are engaged in some sort of conversation. The man’s eyes are covered by a pair of black sunglasses and the woman’s by the rear view mirror with which she is fiddling. The choice of title, forms association with the thoughts of Lacan’s Gaze. In one of his seminars he speaks of the Gaze, its predacious and controlling character and its craving to, in a cannibalistic way, partake of all it sets eyes on. This demanding and controlling gaze could be the eye of the viewer, but it could also be the photographic gaze. In Gaze the set is complicated by the fact that the woman in the picture is also the photographer. She thereby orchestrates a situation where she is not only in control of the demanding gaze, but also avoids it.

Lacan uses the screen as the next element in his game. The gaze hits the screen where its desires are projected. This screen is for Lacan a picture behind which the artist is hiding, like a shield to protect oneself from being hit by the killing gaze.

Many of Tova Mozard’s photographs have a sense of drama to them and this is probably most noticable in the photos that are not directly referring to stages or the props of Hollywood. This comes across clearly in the photos she worked on 2002-2003 before she came to concentrate mainly on film.

First one might think that the formal sense of style she shows in her photography enrolls itself in the broader trend that has, since Cindy Sherman in the late Seventies, film stills as an important reference, but the psychological intensity of Mozard is considerably more poignant.

Tova herself states as sources of inspiration Marguerite Duras, the writer and Diane Arbus, photographer alongside contemporary artists such as Sharon Lockhart, Stan Douglas and James Coleman. What they all have in common is the strong psychological tension within their work.

Psychoanalyst Joyce McDougal has likened the human unconcious to a stage for the self. On this stage various characters appear and they all play a part in the inner drama. We are not aware of these characters, but we enact them in our every day life. She writes:

”In one’s inner universe everyone holds a number of characters, which act often in direct opposite to each other and thereby cause conflicts and psychological pain in our concious selves. That’s because we are relatively unfamiliar with these covert actors and their characters. Whether we want it or not our inner characters are constantly on the hunt for a stage, where they can enact their tragedies and comedies. In spite of the fact that we rarely take responsibility for our secret theatre performances, the producer is within our innermost selves. It is the case that this inner world with its repeated repertoir controls most of what happens to us in the outer world.”

Mozard has in a text on her own work stated an interest for this theatre or fiction, when the stage is alive and people are in character, but also for those moments when the illusion is gone and left are only the props. These props tell a whole other story, but if this story is more real than fiction can be discussed. In Mozard’s photography there is also a vague distinction between what can be apprehended as props and what it means. The photograph and the photographer’s gaze nullifies these boundaries. In the comedies and tragedies that Mozard stages in her photos, it is more so that both object and man can be actors. The red billowing curtain in Alexandria for instance, is most certainly an actor in the photograph. The firs in the backdrop of the photograph Clifton, is neither more nor less real than the woman, again the photographer herself, that looks upon it.

The iceberg and the house in Ice Psycho tell their scary story under the sun of California as well as The Bed’s full red baroque shapes take care of seducing matters. Interestlingly enough it is in the photographs which lack human actors that Mozard’s enacting of the inner drama comes across at its most salient.

The illusion is more believable and the inner drama flows more freely when there is no human being disturbing with the Verfremdungseffekt of the all to obvious acting.

When Mozard shoots photos of people playing a part since it is their occupation, as in Puppeteers, Musso & Frank’s Grill or The Clown they underline the fact that these parts are not an outflow from their inner drama but on the contrary a character that for instance the director, playwright or artist has commanded them to play. It is the affect, or the pose, that displays their double alienation, for the photograph shows them in a position which is also alien to their parts as they are directed. They are like puppets before the camera’s gaze.

The photograph Leona Babette stands out in this respect. An older woman is sitting in dark red, budoirlike surroundings, wearing a large blond wig and a short black camisole. There is a bright light, not unlike a spotlight, on her. As if she is shy and embarrassed she has almost her back to us, blushing her eyes. We are not sure whether she is turning away because of the merciless light that discloses her imperfections, the camera’s haunting gaze, or us the observers that so blatantly know the difference between the fantasy she represents and the actual reality. We don’t know if her outfit is worn by command or voluntarily, whether it is part of her own inner drama that allows for an expression in the outside world or part of a professional role with which she is tired of. That reminds us of the fact that it is not only the artists and their images that are subjected to the merciless demanding gaze but also, at least within western patriarchy, the woman who is expected to live up to imposed exhibitionism, regardless of her own will. Patient and submissive Leona Babette sits there much like a sacrificial lamb while blushing her eyes as if to protect herself, her hands loosely clasped.

Weird Tales from 2004-2005 summerizes Mozard’s series of photographies of the stage for the self in a humourous and indulgent manner. An elderly couple are sitting next to each other on the couch. They are holding a book and a newspaper in front of their faces. She is reading The Wizard of Oz and he is reading Weird Tales, whose frontpage pictures a bigbusted woman. The literature seems to belong in the Thirties, when they themselves were teenagers, and their inner gallery of characters concerning sexuality found its definitive form. The fairytale girl and the exotic fantasies. In the compromize of the long marriage these two fundamentally irreconcilable dreams have in a way had to exist side by side.

Gertrud Sandqvist

THE DOMINATOR

SADOUL : Was your apparatus already called the cinematograph?

LOUIS LUMIÉRE: I do not think we had already baptized it. Our first patent, taken out on February 13, 1895, did not adopt any particular name. In that patent we merely referred to ‘an apparatus for obtaining and showing chronophotographic prints.’ It was not until several weeks afterwards that we selected the name Cinematograph. However, my father, Antoine Lumière, thought the word Cinematograph was impossible. He was persuaded to adopt for our apparatus the name of DOMITOR by his friend Lechère, the representative of Moët and Chandon champagnes.

SADOUL : What was the meaning of that word?

LUMIÉRE: I don’t exactly know; it was a portmanteau word devised by Lechère. It was probably derived from the verb ‘to dominate’– 

dominator – domitor. This name was never accepted by my brother or by myself, and we have never used it.

In Tova Mozard’s Cowboy Russ, the eponymous narrator speaks directly to the camera, recounting a story from another film The Magnificent Seven. In the earlier western, an ornery old cowboy defeats an arrogant youth despite the fact that he has a major disadvantage, unlike his opponent, he has no gun. The story is a classic tale. And Russ tells it with cheerful pride.

Mozard’s video is set in a modest Los Angeles apartment. The living room is almost empty: a suspended overhead lamp illuminates beige walls, a table and a few neatly stacked boxes. The entire tape is straightforward and economical. The camera movements are deliberate, and as with all of Mozard’s work, it is beautifully composed. When the tape (and Russ) begin, Russ is lying on his back on the carpeted floor, his legs spread. Then at a certain point, he leaps up as he mimics the movements of the old cowboy he’s describing. The camera follows him as he paces back and forth and then back down to his prone position. As the story reaches its climax, Russ jumps up to reenact the knife throwing cowboy rising for the final confrontation. He remains standing for the rest of the tape.

When the story ends, something unexpected happens, the scene keeps going. Instead of ending it as Russ clearly expects her to (he whispers “cut” a few seconds after he finishes his lines) Mozard keeps the camera running. Russ tenses. Where is the “cut”? He is clearly annoyed but, as a professional, he must stay with it, he must remain in character. Mozard’s conceit is as old as cinema: Don’t stop shooting, see what happens.

What “happens” in the next 100 seconds is a remarkable tranformation. By extending the shoot Mozard begins a new confrontation in real time. Unlike Russ’s narrative “cowboys duelling” Mozard’s duel is the structural opposite of a shootout. Whereas in the earlier part of the tape Russ gleefully describes a shootout in which a third cowboy calls “draw,” Mozard’s “draw” isn’t immediately clear. When did she begin this duel with us. Only just now or when we agreed to watch her work? Did she simply forget to turn off the camera? Is she away from the set? In an instant, however, we realize that what she’s doing is intentional and confrontational. For almost two minutes Russ stares at the camera, swaying in his final stance. It’s a game of “chicken.” Who will blink first?

Until this point the viewer has watched passively as Russ tells his story. We have stood behind the camera, with the director. We have followed Russ’s story and imagined the scenes based on his description. Some of us may have seen The Magnificent Seven and can recall the actors and the movie itself. Others might think back to The Seven Samurais on which The Magnificent Seven is based. We are taken in by Russ’s narrative, as narrative “takes us in.” When Russ stops speaking and Mozard keeps going, this congruency of viewer and director abruptly ceases. We’re thrown out. We’re confused. We go from standing with the filmmaker to being rudely pushed to the other side of the camera. Our sympathies go from the director over to the actor. Why does the camera keep rolling? Why is she doing this? In the blink of an eye we move from internal narrative time to real time, real uncomfortable time.

I opened this text with the anecdote about the naming of Cinema in order to make a case for Lumiére Pere’s name, “The Dominator.”

Mozard’s Cowboy Russ is about domination: about being dominated by the cinematic apparatus and by the director. Mozard pretends to be playing this out with the actor, but it’s really the viewer she’s playing with. Do we get it? Can we take it? Who wins?

As in much of her work, Mozard presents an unflinching look at the demimonde of film and theater in order to force us to look at ourselves. Are we playing by the rules? What happens when the rules change, and no-one calls “cut?” What then?

DOMINATORN (En text om Tova Mozards video Cowboy Russ av James Welling)

SADOUL : Hette er apparat redan kinematograf?

LOUIS LUMIÉRE: Jag tror inte att vi hade hunnit döpa den ännu. När vi fick vårt första patent, 13 februari 1895, hade den inte något särskilt namn. Då pratade vi mest om en apparat att ta emot och visa kronofotografiska kopior med. Det var inte förrän flera veckor senare som vi valde namnet Kinematograf. Hursomhelst tyckte min far Antoine Lumière att ordet Kinematograf var omöjligt. Han blev övertalad av sin vän Lechère, som företrädde champagneframställaren Moët och Chandon, att ta namnet DOMITOR.

SADOUL : Vad betyder det ordet?

LUMIÉRE: Jag vet inte riktigt. Det är en sammandragning konstruerad av Lechère. Det var förmodligen härlett ur verbet ’att dominera’ – dominator – domitor. Jag och min bror accepterade aldrig det namnet, och vi använde det aldrig.

I Tova Mozards Cowboy Russ riktar sig berättaren, tillika den vars namn verket är uppkallat efter, direkt till kameran och återberättar handlingen ur en annan film, The Magnificent Seven. I den tidigare västernfilmen vinner en envis gammal cowboy över en övermodig yngling trots att han befinner sig i underläge, han har i motsats till sin motståndare inget skjutvapen. Det är en klassisk saga som Russ återberättar med förtjusning.

Mozards video utspelar sig i en anspråkslös Los Angeles-våning. Vardagsrummet är nästan tomt, en taklampa lyser upp de beiga väggarna, ett bord och några prydligt staplade lådor. Hela filmen är rättfram och sparsmakad. Kamerarörelserna är avsiktliga och som alltid hos Mozard är det hela vackert iscensatt.

När bandet (och Russ) börjar ligger Russ på heltäckningsmattan på rygg och med benen isär. Plötsligt rusar han upp samtidigt som han imiterar rörelserna hos den äldre cowboy han beskriver. Kameran följer honom när han går fram och tillbaka för att till slut åter lägga sig utsträckt. När berättelsen når sin höjdpunkt skuttar Russ upp för att gestalta den knivkastande cowboyen som reser sig för en sista konfrontation. Russ förblir stående under resten av filmen. När berättelsen når sitt slut händer något oväntat, scenen fortsätter. I stället för att avsluta på det sätt som uppenbarligen Russ har förväntat sig (han viskar ”bryt” ett par sekunder efter att han avslutat sina repliker) låter Mozard kameran gå. Russ spänner sig. Han är tydligt irriterad men som det proffs han är måste han behålla sin rollkaraktär. Mozards grepp är lika gammalt som filmmediet; sluta inte filma utan se vad som händer.

Vad som sker under de närmsta hundra sekunderna är en anmärkningsvärd transformation. Genom att förlänga tagningen påbörjar Mozard en konfrontation i realtid. Till skillnad från Russ’ berättelse om duellerande cowboyer är Mozards duell strukturellt sett motsatsen till en väpnad uppgörelse. Medan Russ i början av filmen lättsinnigt beskriver en eldstrid där en tredje cowboy ropar ”dra” är inte Mozards ”dra” omdelbart tydligt. När påbörjade hon sin duell med oss? I detta nu eller när vi gick med på att titta på hennes verk? Glömde hon helt enkelt att stänga av kameran? Har hon lämnat inspelningsplatsen? Vi inser dock i ett ögonblick att det hon gör är helt avsiktligt och inriktat på konfrontation. I närmare två minuter stirrar Russ in i kameran medan han vaggande står kvar i sin slutposition. Det är en mental kraftmätning, vem håller ut längst och vem ger sig?

Fram tills nu har betraktaren passivt tittat på Russ när han berättar. Vi har stått bakom kameran tillsammans med regissören. Vi har följt Russ’ berättelse och föreställt oss de scener han har beskrivit för oss. Några av oss har sett filmen The Magificent Seven och kan dra oss till minnes skådespelare och film. Andra kommer att tänka på De sju samurajerna på vilken The Magificent Seven är baserad. Vi grips av Russ’ berättelse på det vis som berättelser griper tag. När Russ slutar prata och Mozard fortsätter klipps plötsligt

de band som tidigare fanns mellan betraktare och regissör. Vi blir utkastade. Vi blir förvirrade. Vi går från att ha stått tillsammans med filmaren till att bryskt bli placerade på andra sidan kameran. Våra sympatier förflyttas från regissören till skådespelaren. Varför fortsätter kameran att gå? Varför gör hon så här? På ett ögonblick förflyttas vi från den tid som gäller i berättelsen till verklig tid, verkligt obekväm tid.

Jag påbörjade den här texten med anekdoten om hur filmen fick sitt namn för att lyfta fram namnet ”Dominatorn”. Mozards Cowboy Russ handlar om dominans, om att domineras av filmen och av regissören. Mozard låtsas att hon leker med skådespelaren, men i själva verket är det betraktaren hon leker med. Inser vi det och, i så fall, kan vi stå ut med det? Vem tar hem spelet?

Som i de flesta av sina verk presenterar Mozard här en fast blick på den halvvärld som film och teater utgör för att tvinga oss att se oss själva. Följer vi spelets regler? Vad händer då reglerna ändras och ingen ropar ”bryt”?

Vad gör vi då?

James Welling

An interesting exhibition gives the silent extra a voice and shows another side of Hollywood. During the frantic meaninglessness, a person tries to maintain his own human core.

-Bo Tao Michaëlis

Hooray for Hollywood

The epitome of the American dream of becoming something big and successful. Or the opposite, the American nightmare where life sinks and turns into failure.

But is there anything in between?

An ordinary everyday life with little people and their dreams, which are exposed to unpretentious curiosity and scrutiny.  Try to capture the movie city without too much staging but focus on being a real person in a set world. An aura of authenticity during the disgraced Southern California landscape clichés: high blue skies and slender palm trees vying with skyscrapers on wide boulevards. Carefree sunshine with no clouds other than your own. That seems to be the intention and intensity of the Swedish visual artist Tova Mozard’s exhibition I Love Russ.

Living respectively in Stockholm and Los Angeles, she has followed the film extra Russ for twenty years with her body and video. A quiet existence in Hollywood, but also – as the exhibition shows – a talking head with a mumbling poetic and semi-philosophical gossip about this and that. For the artist, Russ becomes the mental image of a person who, during a changeable late modernity, tries to maintain his own human core. In a country and a time where narcissism and commercialism dominate both zeitgeist and lifestyle.

The twenty-year contact with a person who along the way became a kind of soulmate for Tova is the pearl of the exhibition. An ordinary man in extraordinary surroundings. In Nikolaj Kunsthal, Russ and his life are shown on five super screens surrounded by floor-length stage curtains. On the screens we see the artist’s protagonist in different situations, places, and ages. With and without a beard, hair that turns gray, sitting on the edge of an anything but fashionable swimming pool, passing a donut cafe or standing in a restaurant that has been staged like a movie set.

Most of the time, Russ talks into the air – apparently to himself. With her installation art, Tova Mozard deliberately avoids a narrative sequence, a constructed plot. Instead, she shows us random slices of a life without beginning and end. It gives a special feeling of timelessness and then the opposite: that time actually passes. In fragments, you get a cinematic context, which with colors and style imitates the rigor of the fictional film. But you find yourself in a phantasmagoric universe. A universe that Tova Mozard’s second installation, the short film Psychic, accentuates. A flickering and yet fixed description of a clairvoyant shop with tarot reading and other divination arts. Enticing as exotic and spectacular temples, insight into the future is promised, but it is a man-made mirage. A flamboyant illusion that summonses confused individuals who always want to see a meaning in life. Interestingly, we never enter the temple. The future is hermetically sealed.

At Mozard’s first solo exhibition in Denmark, there are also photographic still lives. Images of people and their relationships to a material world of cheap glamour and cynical smoothness. It is reminiscent of the American painter Edward Hopper’s fascinating circle of subjects of silent, petrified people enigmatically closed in on themselves.

ILoveRuss is a small, worthwhile exhibition with a strange aura of something new and some deja vu. It is a tribute to Russ, the silent extra who, through an artist, gets a voice and meets us with another side of Hollywood. A piece of everyday life in the middle of the capital of film myths.

*This is a translation of the original Danish article, please click HERE to access that text.

Tova Mozard, ILOVERUSS, 2023 (stillbild)

Hollywood! Visionärt och konservativt. Tolerant och fördomsfullt. Alldeles underbart och alldeles förskräckligt. Allt på en gång. Hollywood är en av de mest kända platserna i världen, där verklighet och fiktion skarvlöst flyter samman och där drömmar föds och krossas på löpande band. Russ Kingston är en av de oräkneliga som har lockats av underhållningsbranschens oemotståndliga cirkus. Han bor utanför Los Angeles, drömmer stort och lever fattigt. Under tiden tar han de statistjobb som ställs till buds. Tova Mozard har känt Russ i 20 år. Som student vid UCLA hoppade hon in som statist i en indiefilm och det var så de träffades. En djup vänskap har vuxit fram genom åren.

I Mozards filmverk ILOVERUSS får Kingston sitt livs enda huvudroll – han spelar sig själv med allt vad detta innebär. Vem är den riktiga Russ? Mest sig själv när han får spela någon annan? Kameran bekräftar hans ego som den stora filmstjärna som ingen har upptäckt.

Tova Mozard, Pool, 2023

Det dokumentära och fiktiva flyter samman när Mozard följer den åldrande skådespelaren. På tre stora skärmar på Cecilia Hillström Gallery hypnotiseras jag av denna märkliga, fragmentariska berättelse, om ett liv som på något vidunderligt sätt är lika tragiskt som storslaget, lika vackert som eländigt. Det skulle lätt kunna bli groteskt. Men till Mozards styrkor hör är att med kameran förmedla ömhet utan att förminska, visa styrka i svaghet och göra en statist till en hjälte. Hon och Russ är inte alltid överens. Men det är Russ perspektiv som är viktigast här.

Tova Mozard,  ILOVERUSS, 2023, Installationsbild, Foto: Jean-Baptiste Béranger. Courtesy Cecilia Hillström Gallery

De osynkroniserade bilderna projiceras på olika skärmar samtidigt. Det som till att börja med är irriterande visar sig kongenialt. Betraktaren tvingas helt enkelt att vara alert. Här avspeglas också livet självt som aldrig följer ett enda spår utan pågår helt oavsett.

De flesta scenerna utspelar sig i Russ trånga lägenhet, där möblerna är få medan högarna med prylar som staplas längs väggarna är desto flera. Kameran förmedlar en känsla av klaustrofobi. Russ sittande i trappan. Russ i rummets hörna. Russ i sin säng. Russ pratar. Russ sjunger. Russ skådespelar.

Det kaliforniska solljuset sipprar in genom persiennerna. Det mesta är lite mer skimrande gult än vi är vana vid här i Norden. Skimrande, men också aningen suddigt, som om en slöja av damm la sig över drömmarna. Det är oglamoröst, vemodigt och ensamt. Men också vackert. Varje scen trollbinder med sina frågor utan svar. Kommer vi närmare Russ? Eller försvinner han mer och mer bakom sina olika skepnader?

Tova Mozard, Poppy Flowers, 2023

Tova Mozard osäkrar skickligt gränsen mellan verklighet och fiktion, och har länge intresserat sig för populärkulturen och dess klichéer. Hennes karaktäristiska bildspråk har en säregen färgpalett, ljussättning och komposition. Där återkommer ständigt referenser till film (Alfred Hitchcock och David Lynch), teater och konst (Edvard Hopper och David Hockney). Russ historia, gestaltad av honom själv, blir ett slags metaberättelse om Hollywood och skådespeleriets villkor men också en existentiell betraktelse. Den största huvudrollen tilldelas vi redan vid födseln. Resten går ut på att inte degraderas till en statist i sin egen livsberättelse.

Joanna Persman, 2023.11.13.

Cecilia Hillström Gallery, Hudiksvallsgatan 8, Stockholm. Pågår 21 oktober – 16 december 2023

Original source

Tova Mozard, The Head, 2020

Tova Mozard, Channeling Elisabeth Short, 2020

Som trollbunden av drömmarnas och fiktionens fabrik. Så skulle jag vilja beskriva konstnären Tova Mozards fascination för Los Angeles. Hennes oupphörliga behov av att gång på gång återvända till, vistas i och insupa det perifera, udda och mörka i änglarnas stad. Och i denna performativa akt ligger så att säga, en önskan att ansluta sig till de urbana historier och livsöden som konstnären kommer i kontakt med och utforskar.

Så förefaller det i alla fall i hennes pågående utställning på Cecilia Hillström Gallery. Genom Mozards arbetsmetod av associationer och rollspel kopplas två sinsemellan helt disparata företeelser ur Los Angeles mytologi samman till ett slags utvidgat självporträtt.

I det svartvita videoverket The mismade girl (2020) möter vi trollkarlen Chuck och hans livs- och showpartner Jan. Det äldre paret har varit verksamt i magibranschen sedan 60-talet och vidareutvecklat det klassiska tricket ”den itusågade damen” till en för spänningens skull makabrare version, där damen istället sågas i fyra delar. Den döptes till The mismade girl.

Tova Mozard, The Mismade Girl, 2020

I flera omtagningar och repetitioner ser jag trollkarlen uppträda och framföra tricket, och anar plötsligt hur det måste ha varit under hans glansdagar. Det karismatiska gentlemannamässiga tilltalet finns kvar liksom det bländande vita leendet. Men rörelserna är något stelare, fingerfärdigheten trög, svetten glänser på pannan, tröttheten tynger kroppen. Det är inte heller hans livslånga assistent som kliver in i lådan. In kommer istället Mozard, som spelar en osäker assistentnovis och ett villigt offer för den magiska akten. Under Chucks och Jans mentorskap introduceras konstnären till trickets rutin och underhållningskonstens gyllene regel. ”Just keep smiling. You can cry later when you are home”, råder Jan. Och sedan hörs Chuck skämtsamt säga: ”I’m only going to do it to you once.”

Tova Mozard, Shine, 2020

Repliken är spontan, precis som resten av dialogen i videon, men får en annan konnotation i relation till utställningens andra tråd. Nämligen det mytomspunna och olösta styckmordet på Elizabeth Short, utfört 1947. I Channeling Elizabeth Short (2020) har Mozard fotat sig själv på den exakta platsen, vid tiden ett utvecklingsområde för bostäder, där den 22-åriga kvinnans lik påträffades; hennes kropp stympad och kliniskt styckad i två delar. ”Den itusågade damen” utan den illusoriska sluteffekten.

Tillbaka till videoverket. The mismade girl är en vördnadsfullt producerad epitaf över en förlegad typ av underhållning som kanske ingen kommer att sakna när den väl går ur tiden. Videons behållning hänger snarare ihop med det kyliga ljudet som hörs när de vassa metallskivorna genomtränger kvinnan i lådan, och som grundar sig i ett egentligen primitivt mänskligt beteende. Det som förenar njutning och rädsla, nöje och äckel inför det morbida, våldsamma och sensationella. Och den extra dimension som den kvinnliga kroppen fortfarande adderar i sammanhanget, antingen det sker i medierapporteringen, populärkulturen eller i konsten.

Jag tittar på fotografierna av Mozards symboliskt styckade kropp igen – som likt brottsspår i ett CSI-avsnitt eller valfri deckarfilm hänger utspridda på galleriets väggar. Liggande ben, bakdel, upplyfta ben, torso, huvud, vridet huvud, ansikte. Ett märkligt självporträtt som mina ögon inte kan slita sig från.

Gabriela López, 2020.10.05

Cecilia Hillström Gallery, Hudiksvallsgatan 8, 1 oktober – 7 november 2020

Original source

Tova Mozard har en sällsynt känslig näsa för populärkulturen dolda – för att inte säga mörka – sidor. I hennes tidigare verk har vi kunnat följa henne på vandringar i den amerikanska underhållningsindustrins undervegetation, där mer eller mindre vinddrivna existenser befolkar de fantastiska miljöerna. Ibland är det faktiskt bara scenografierna och rekvisita som återstår när strålkastarna släckta och rösterna tystnat. Kvar finns fragmenten av en slags samtidsarkeologi som också erbjuder gemensamma ikoner vi kan känna igen och känna igen oss i.

I sin nya utställning tar hon sig an The Comedy Store, en standupklubb i West Hollywood av det legendariska slaget. Klubben har sedan början av 1970-talet fungerat som en plantskola för aspirerande komiker, och bland de stjärnor som provat ut sina första skämt på klubbens scen finns legendaren som Johnny Carson, Jay Leno och David Letterman. Men allt har inte varit så humoristiskt. I slutet av 70-talet rasade en arbetskonflikt mellan klubbens ägare och komikerna, som krävde ersättning för sina framträdanden. Tonen var stundtals bitter, och en av komikerna lär ha begått självmord framför klubben när han fått sparken som en följd av konflikten.

I Tova Mozards tappning porträtteras The Comedy Store som en blandning av himmel och helvete. De kända namnen finns där, liksom rekvisita och den imponerande salongen med sina tunga draperier och skoningslösa rampljus. I en video möter vi en av komikerna i olika situationer, där det blir tydligt hur tuff och oförlåtande underhållningsindustrin kan vara. Tova Mozard plockar skickligt upp alla detaljer som har en arketypisk betydelse för de miljöer och verksamheter hon skildrar, men hon klär samtidigt av dem deras aura. Kvar står en naken insikt om alltings fåfänglighet. Det är skrämmande och befriande på en och samma gång.

Adress: Hälsingegatan 43, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 5/3 – 18/4

Anders Olofsson (text, 18 March 2015), Cecilia Hillström Gallery (foto)

Original source

Det otäcka i oss själva. Therese Bohman går in i Tova Mozards fotografiska värld.

Det finns en scen i David Lynchs ‘Mulholland drive’ som är svår att glömma: En man sitter på en diner och berättar för sin vän om en mardröm han haft. I drömmen har de båda suttit precis som de gör nu, på samma restaurang, och de har varit rädda för en otäck varelse som väntat på baksidan av huset. Illa till mods bestämmer de sig för att gå ut och se efter.

Det är mitt på dagen i Los Angeles; disigt solsken, dammiga kaktusar, skräp och kartonger på parkeringen bakom huset, och det känns osannolikt att det skulle hända något otäckt där, i den liksom banala miljön, men ändå gör allvaret i situationen att man tänker ‘Tänk om…’. Och när de viker runt ett hörn möter de varelsen från drömmen.

Tova Mozards fotografiska värld har Lynch att tacka för mycket. Den är liksom ‘Mulholland drive’ belägen i Los Angeles, och bygger också på baksidan av drömmen om Hollywood: det sorgliga, solkiga och samtidigt glättigt snygga, glipan mellan det artificiella och det äkta.

Hos Mozard sitter bildernas huvudpersoner ensamma i tomma barer och hotellrum, eller rör sig i miljöer som är som en blandning av modefotografering och skräckfilmskuliss. Allt sker med en oroande känsla av att den där otäcka varelsen skulle kunna dyka upp nästa gång man viker runt ett hörn, som en fysisk manifestering av den tragik som hela tiden är närvarande i bilderna.

I en av filmerna som ingår i utställningen – den Guldbaggenominerade ‘Stora Scenen’ från 2010 – samtalar Tova Mozard själv med sin mamma och mormor, på en teaterscen i en tom salong. Det är ett rörande samtal mellan tre generationer, men även där finns ett kusligt drag: Lynch-stämningen infinner sig när de börjar berätta om drömmar de haft om varandra: ‘Jag drömde om dig, och du hade jättestora, svarta ögon…’.

Tova Mozards foton sätter fingret på vad alla bra skildringar av skräck i konsten grundar sig på: att det otäcka finns inom oss själva.

Therese Bohman – Expressen 2013.03.13

Original source

Jag tillhör den skara skribenter som genom åren haft mina dubier beträffande Kulturhusets fäbless för att iscensätta sina konstutställningar, närmast scenografera dem. I och för sig kanske detta ofta är påkallat i de utställningsrum som Kulturhuset förfogar över, och som är något av det hopplösaste Stockholm kan erbjuda. Hemska ljusförhållanden, konstiga väggytor och en takkonstruktion som är en ljussättares mardröm. Men ändå har man ganska ofta tagit i lite för mycket, som när man för ett antal år sedan lät besökarna treva omkring i halvmörkret i sällskap med Odd Nerdrums klärobskyrmålningar. Men när Kulturhuset gästas av Tova Mozard blir plötsligt de scenografiska elementen levande delar av utställningen, till och med en slags förlängning av verken som visas. Idén att visa videoverken i schaktlika visningsrum fungerar ypperligt, och den ridåförsedda korridor som förbinder utställningslokalens två delar med varandra har försetts med draperier som leder tankarna till de filmmiljöer Mozard ägnar så många av sina verk.

Tova Mozards konstnärskap tillhör kanske inte de mest publikfriande vi har på den svenska konstscenen, därmed inte sagt att hon skulle vara introvert. Hennes verk kommer ofta till i spänningsfältet mellan det privata och det offentliga, där varje enskild person och situation betraktas genom det filter som fiktionen erbjuder. Hon har ett genuint intresse för de människor som lever på den bortre sidan av gränsen mellan anonymitet och berömmelse. Det kan handla om filmstatister, avdankade sångare eller individer med perifera intressen eller hobbies. Gemensamt för dem är dock att Mozard aldrig ger vika för lusten att skapa sensation kring dem. Hon avstår från att fokusera på deras outsiderskap, och låter dem träda fram med hela sin värdighet i behåll. Ytterst ställer hon också frågan om vad som egentligen förvisar en person till glömskan och lyfter upp en annan till berömmelse. Relativiteten och nyckfullheten i de populärkulturella strukturerna blir bildernas ramverk.

I dessa miljöer ligger fetischismen alltid på lur. Även här lyckas Mozard manövrera sig förbi klichéerna. Motellet i Hitchcocks ‘Psycho’ och det ominösa kråkslottet i närheten är omöjliga att betrakta utan att den inre filmprojektorn börjar rulla. Men i Mozards händer bryts förtrollningen. De sakliga aspekterna av illusionen träder i förgrunden, vi börjar närgånget studera spikskallar, plankstumpar och rostiga metalldelar. En cineastisk arkeologi vecklas ut inför våra ögon, och vi blir del av den vardag som är illusionens andra sida när kamerorna och strålkastarna stängts av.

På senare år har Tova Mozard kommit att röra sig i allt snävare cirklar sin egen privata livshistoria som gravitationspunkt. Det är inte svårt att se likheter mellan Mozards senaste verk och exempelvis Anneè Olofssons (som också visades på Kulturhuset 2011). Stundtals blir resultatet briljant och starkt laddat, som i den nya videoverk där Mozards egen styvfar återger episoder ur sitt allt annat än ljusa liv samtidigt som han gräver en gravliknande grop i marken.

Ändå skulle jag nog vilja hävda att det är i Tova Mozards subtila handlag med verkligheten i fiktionen – eller fiktionen i verkligheten, om så önskas – som hon har sin styrka. Där förvandlas varje enskild bild till ett kosmiskt, svart hål som suger till sig alla signaler och efterlämnar ett mysterium, en projektionsyta utan egentlig yta. På detta område är det få konstnärer som kan mäta sig med henne.

Anders Olofsson – konsten.net – 2013.03.12

‘Verklighetens afton’ av Tova Mozard på Kulturhuset i Stockholm

På Kulturhuset i Stockholm öppnade nyligen en stor retrospektiv utställning med den 35-åriga svenska konstnären Tova Mozard. ‘Verklighetens afton’ heter den och den samlar hennes fotografier och filmer från år 2000 och fram tills i dag.

Ett av Tova Mozards mer kända verk är filmen ‘Stora scenen’ från 2010. Den utspelar sig på Kungliga Dramatens stora scen och huvudpersoner är konstnären själv, hennes mamma och hennes mormor. De är hårdsminkade och iklädda volanger och krussiduller och sitter där och samtalar med en familjeterapeut om sorgen efter döda fäder. De är sig själva, talar om verkligheten, men utspökade som de är mitt på nationalscenen, liksom i fiktionens själva hjärta, blir det också ett skådespel. Och det är där Tova Mozards konstnärskap befinner sig. I skarven mellan det verkliga och det iscensatta.

Det är en stor utställning. Sex filmrum och tre salar med nästan 60 stora fotografier, de flesta tagna i Los Angeles. Ljuset är svagt. Dunkelt. Tankarna går till Hollywood, till drömfabrikens baksida. Bokstavligt talat i fotografiet av just baksidan av Norman Bates mördarkåk i Hitchcocks ‘Psycho’, men också långsammare skildrat i flera av filmerna. Som i ‘Cowboy Russ’ där den medelålders statisten Russ i sin nedgångna kvart intill motorvägen återberättar duellscenen från ‘7 vågade livet’ med självsäker ackuratess. Men när han är klar och frågande ropar ‘cut’? in i kameran låter Mozard den rulla vidare i vad som känns som en evighet. Och den hårda cowboyen är plötsligt lika sårbar som ett barn som söker en vuxens bekräftelse.

Miljöerna, antingen det är ett självporträtt i en amerikansk diner eller en tom teaterscen, påminner med både ljus och färgskala ofta om Edward Hoppers målningar. Och Tova Mozard är också inspirerad av David Lynch. Salarna skiljs med drömska draperier och i flera foton porträtteras figurer som skulle kunna varit med i ‘Twin Peaks’, i agent Coopers mardrömmar: nämnde Cowboy Russ samsas med trollkarlar och clowner om väggutrymmet. Mozard korsar känslan av en Hoppersk ödslig söndagseftermiddag med Lynchs vildare estetik. Men utan ondskan och det råa våld som han alltid återkommer till. Istället finns hos Mozard värdighet.

Många av personerna som figurerar i Tova Mozards konst borde – om man mäter med Drömfabrikens mått på lycka och framgång – framstå som misslyckade och som offer för den amerikanska drömmen. Men det gör de inte. Även om konstnären har hittat dem, fått dem att ställa upp och sen regisserat dem så är det deras syn på sig själva snarare än konstnärens som publiken får se. Och då är de inte misslyckade, utan fantastiska. Som i verket ‘Red room’ från 2002, där klubbsångerskan Leona Babette, kort och satt i en jättevild blond peruk och en liten svart klänning, sitter uppflugen i en jättelik röd soffa och med underbar New York-accent berättar om sina favoritlåtar. En av dem – ‘Operator give Jesus on the line’, är nu även min favoritlåt.

Hannes Fossbo – Sveriges Radio, Kulturnytt – 2013.03.14

Original source

It’s hard to tell where the acting begins and ends in Tova Mozard’s film, The Big Scene (2010). The artist plays her role as daughter alongside her mother and grandmother in a psychological drama worthy of Ingmar Bergman, yet true to the details of her own family tragedy. Filmed without an audience at Stockholm’s ornate Royal Dramatic Theatre, where Bergman once reigned as managing director, the three generations are joined onstage by a female therapist, who seems to double as a soul prompter, reminding the players not of their lines, but of the emotions behind them.

The Big Scene actually opens backstage in the dressing room, where the women apply gaudy make-up – pasty face powder, pink circles on the cheeks, waterproof (and tear-proof) mascara – as protection and camouflage. ‘You see what make-up can do?’ asks the mother, gazing into the mirror, ‘You don’t have to deal with each other.’ Yet the cosmetic treatment ends up hiding the women’s faces as poorly as the costumes fit their bodies; dressing up leaves them exposed, if not grotesque. Once on stage, they are still wearing tight stocking caps on their heads instead of wigs and seem to be drowning in layers of old silk and lace. Stuck in separate chairs – mother, grandmother and then daughter-artist – the group looks like a child’s collection of favourite Victorian bedtime dolls whose wear-and-tear is the result of too much love. Far from appearing as the collector, the therapist looks as inconspicuous and neutral as a museum label, perhaps capable of clarifying the history of this motley crew.

While the theatrical setting is obvious – perhaps too obviously linked to the living dolls in Henrik Ibsen’s 1879 play, A Doll’s House, or even E.T.A. Hoffmann’s The Sandman (1816) – all the male characters and all the dramatic elements are missing, from the climax to the dénouement. What’s intriguing – and addictive – are the narrative and the timing, which remain distinct from a traditional theatre play. The women’s improvised exchange resembles a rambling therapy session, moving from events in the past to the present, as if time had not managed to pass. The family tragedy – both mother and daughter were children when their respective fathers killed themselves – is never explained but gradually seeps out of the exchanges. Emotions, confessions and accusations abound, yet there are no dramatic exits, nor are there resolutions. Suddenly, the women decide to compare the sizes of their ears, only to take a coffee and bathroom break. We see them standing alone at separate locations offstage, and then the film is finished. One wonders if the play will have any impact on their lives, or if it’s even really over.

In The Big Scene, Mozard captures not only her family history but also the suffocating roles that haunt all families, from the silent one to the troublemaker. I found myself rooting for the mother, only to agree with the daughter that she talks too much, and then wishing she would say more when a pause stretched into an uncomfortable silence. Did she choose the chatty role simply because no one else would play it? Even more disturbing are the recurrences, which go beyond genetics. The Big Scene is a gigantic photocopying machine, churning out similar fates from one generation to the next: paternal suicides, dreams, expressions and even gestures. As the mother talks – and talks – the grandmother and the daughter twist their fingers unconsciously in unison, like two wind-up dolls. But it’s impossible to know who has the key.

Jennifer Allen

Original source

Tova Mozard, Från en till en annan, Botkyrka konsthall.

Offentlig utsmyckning för Hammerstaskolan i Norsborg

Den glasklara verkligheten är en ständig källa till förvirring och fiktionalisering och Tova Mozard hämtar sitt stoff just ur den sprickan. Ur en upplevd diskrepans mellan det som är fallet och vår varseblivning. I tre utställningar på galleri ALP har hon lodat fenomen med stort spelrum för fantasin; dekadenta caféer, science fiction och döden. Nu på Botkyrka konsthall faller hennes blick på våra masker och på vardagsskådespelet: hur låtsas vi för att klara av livet? Ledmotivet blir tydligast i videon ”Jag är han som för att kunna existera måste piska sin naturlighet”. En man försöker nå ut och förklara att… jo, att människan inte kan förstå sig själv. För övrigt sätter han sin tilltro till det konstruerade. Framförandet naglar fast med glidningar i klokgalenskapen, galopperar av tudelningar och lånar motiv från den existentiella ångestens sympatisörer Antonin Artaud och Sören Kierkegaard.

”Jag är han som…” genomsyrar utställningens andra verk i ett ständigt störande och givande. Rösten nästlar sig in i den tysta videon ”Scenen” där en man ställer upp rekvisita för att sedan sätta sig ner. Jag leds och hör: ”Ingen som har dåligt samvete kan uthärda tystnad”. Nästa video käftar ikapp: ”För vad lever människan av?” är Bertolt Brecht och framförs av en kvinna som kan upplevas som en patient inför några som kan vara vårdare. Hon lyckas inte ge texten liv men rollen verkar ge henne liv och då blir verket angeläget. I glipan mellan det teatralt memorerade och det självterapeutiskt nödvändiga ryms frågan om vilka vi vill vara och hur vi ror det i land. Oscar Wilde menade att människan talar sannast genom en mask och Tova Mozard undersöker vad sådana chimärer kan ge. Francisco de Goyas ande svävar över fotografiet ”Maskeraden” och det utklädda sällskapet i slottsmiljö blir ett spänt bestiarium. Från vänster ramlar en hand in i bild, en gestens klo som bringar anvisning. Hela tiden regisseras vi, oftast av oss själva.

”Maskeraden” återfinns även som del av ny utsmyckning för Hammerstaskolan i Norsborg. Fotografierna i serien balanserar mellan iscensättning och så kallad realitet. Vissa störtar dikotomin verkligt/overkligt i bråddjup marighet, andra lyfter inte mer än att man ser skolans elever och personal i bilderna. Samtidigt är igenkännandets glädje en beprövad metkrok för lokalförankrad kärlek: ”Titta, där är hon som jobbar på förskolan och där är hennes hund!” ”Utgrävningen” är mer än så, en bild av människor inneslutna i varsin malplacering och parallellt över hela scenen känslan av ett plötsligt nu, som en sprucken såpbubbla. ”Sent på jorden” är en fotbollsplan med barn och vuxna som ser upp mot natthimlen. Raskt läser jag in ett händelseförlopp, jag till och med ser saker som inte finns. Tova Mozard vet att suggerera fram bilder och sedan lägga berättelsen i knät på betraktaren.

Magdalena Dziurlikowska

ALP/Peter Bergman, Stockholm: Tova Mozard (16/11-22/12)

I Tova Mozards konstnärskap är inget vad det tycks vara, eller väldigt lite i alla fall. Hon arbetar med video och foto i en dokumentär eller halvdokumentär tradition, men ämnena, personerna och platserna hon söker upp befinner sig allesamman i majoritetsverklighetens periferi. Tidigare har hon bland annat intresserat sig för människor som sett flygande tefat och upplevt möten med utomjordingar, men hennes blick har också fångats av enskilda individer som förefaller spela rollen av ”aliens” i den samtida populärkulturen, exempelvis komikern Eddie Rice Jr. eller statisten i Mozards verk ”Extra Story”. Gemensamt för hennes verk är emellertid att hon sorgfälligt undviker att göra dem till freakshows, vilket hade varit lätt. Mozard har för vana att låta sina protegéer möta oss sådana de är, utan manipulativa eller dramatiserande klipp. Det är snarare så att hon tonar ned alla dramatiska element i bilderna till ett minimum, och skapar på detta sätt ett verkligt möte genom tid och rum.

I sin nya utställning har hon tagit hjälp av den gamle Antoine Artaud, upphovsman till ”grymhetens teater”. I denna egenskap har Artaud för många kommit att förknippas med starka effekter, men hans filosofi är långt ifrån ett alibi för att skrämma upp teaterpubliken. Artaud var övertygad om att det egentligen inte finns någon gräns mellan dikt och verklighet, att det vi normalt kallar ”verkligheten” bara är en uppsättning konventioner vi kommit överens om för att samhället och våra relationer skall fungera. Sätter vi oss tillrätta i teatersalongen ersätts dessa konventioner med en ny uppsättning, som fungerar lika bra inom dramats gränser. Titeln på Mozards utställning, “Those who live, live off the dead”, är ett citat av Artaud som sammanfattar hans världsbild, där döden spelar en viktig roll och religionen (och politiken, fördenskull) enbart är ett maskeradspel syftande till att dölja livets innersta våldsamma natur.

Den västerländska människan är, enligt Artaud, ett offer för sig själv och sin kultur. Liknande tankar återkommer i de verk – en video och en serie fotografier – som utgör Tova Mozards utställning. I videon dokumenterar hon möten med människor som på ett eller annat sätt har en relation till döda medmänniskor, vare sig det handlar om den påstådde (och numera avlidne) Palmemördaren Christer Pettersson eller Elvis Presley. Även denna gång är berättarstrukturen enkel och odramatisk, varje del av filmen utgör en omsorgsfullt slipat prisma genom vilket vi under några minuters tid kan blicka djupt ned i en själ som till vardags inte har för vana att stå på vid gavel. Tekniken av avsiktligt skjuten i bakgrunden på ett sätt som leder tankarna till amatörfilm.

Mot detta sakliga och helt odramatiska förhållningssätt kontrasterar fotografierna, som i de allra flesta fallen har en betydligt mer personlig men också scenograferad karaktär. I detta hörn av den fotografiska konstbildens domän är hon emellertid inte ensam, här är tvärtom trängseln ganska stor, från Jeff Walls monumentala iscensättningar till Annika von Hausswolffs och Miriam Bäckströms mer intima och symbolladdade varianter. Mozard har också valt att antingen koncentrera sig på enstaka detaljer i en bild – exempelvis en ramp som leder upp till en av flera stängda dörrar – eller på relationen mellan två människor, där hon så att säga flyttat subjektet från den trygga platsen bakom kameran till den utsatta positionen i bildrummet där laddningen blir maximal.

Det är en strategi som är på både gott och ont. På pluskontot måste man naturligtvis föra det faktum att hon lyckas vrida det dokumentära anslaget ytterligare ett stycke i riktning mot vad Artaud skulle kalla en ny uppsättning upplevelsekonventioner, ett seende som baseras på att vi sugs in i en värld som på en och samma gång är mystiskt och sannolik men avlägsen från den vi till vardags befolkar. På minuskontot måste man föra det faktum att, som nyss nämnts, denna bildtradition tecknar ett ganska väl upptrampat spår i det samtida konstlandskapet där det är svårt att ge sig utflykter dit få andra lyckats ta sig, hur skicklig man än är. Det mystiska är ju aldrig så mystiskt som när det uppträder i en helt alldaglig verklighet, och på denna punkt försvagar Mozards smått teatraliska anslag det helhetsintryck bilderna förmedlar. Å andra sidan har jag på känn att Antoine Artaud säkert inte skulle hålla med mig. Så oavgjort verkar vara ett rättvist resultat.

Anders Olofsson

Samlingsutställning – 2006-03-16

Konst: Modernautställningen 2006 – När är jag?

Samtidskonst i urval av Pia Kristoffersson, Magdalena Malm och John Peter Nilsson. Moderna Museet, Stockholm till och med 7 maj

Tanken bakom utställningen är enkel, säger Moderna Museets överintendent Lars Nittve i katalogförordet till Modernautställningen 2006. Den är helt enkelt ”att skapa ett återkommande forum, där den svenska samtidskonsten vart fjärde år får möta en lite bredare publik än vanligt.”

Tre personer har fått uppdraget att välja ut de konstnärer och verk som fyller en stor del av museets rum, väggar och golvytor i denna premiäromgång: Pia Kristoffersson från Gävle konstcentrum, Magdalena Malm från Bildkonstnärsfondens internationella ateljéprogram IASPIS och Moderna Museets John Peter Nilsson. En stor katalog har producerats som presenterar de 49 deltagande konstnärerna och en stor del av deras verk, både sådana som ryms på utställningen och andra. Katalogen, som också innehåller en inledning av kuratorerna och en avslutande översiktsessä av Annika Öhrner, ingår i entréavgiften och är en utmärkt dokumentation av svensk konst ”efter postmodernismen”, för att använda samma språkligt hjälplösa konstruktion som katalogen.

Samtidskonsten har alltså inget namn, bär ingen ism-etikett. Det är utmärkt, det kan rentav innebära en fantastisk frihet för olika uttryck och motstridiga tendenser att verka sida vid sida. Att konsten inte har någon rådande trend att rikta in sig efter är faktiskt ett drömläge: det bäddar för en helt annan rikedom på upplevelser för publiken och medför underbara möjligheter för enskilda konstnärer att utveckla sin personlighet. Det ställer samtidigt större krav på konstnärerna och även på kritikerna: inget fel i det heller.

Riktigt så bejakande optimistiska är inte Magdalena Malm och John Peter Nilsson i kataloginledningen — så är det ju också deras uppgift att redovisa kriterier för urvalet och mål med utställningen. Men skalar man bort en del genrebetingad retorik är det just bristen på entydighet och de personliga erfarenheternas betydelse de understryker — även om de omformulerar den existentiella grundfrågan ”Vem är jag?” till ett mindre definitivt, mer flytande ”När är jag?” (utställningens undertitel) i ett resonemang som inte saknar tyngd:

”Ett verktyg att använda sig av (för att med konstens hjälp orientera sig i verkligheten) är de egna personliga erfarenheterna, men dessa får man kontinuerligt och ibland slumpmässigt längs livets väg. De kommer inte enbart från bestämda definitioner om vem man är eller varifrån man kommer. Frågan är därför inte längre ‘Vem är jag?’. Istället vill vi föreslå: ‘När är jag?’ ”

49 konstnärer representerar alltså samtiden. De är mellan 28 och 99 år deklareras stolt, en medianvärdet är mer talande. Elis Eriksson, född 1906 och avliden tidigare i år, befinner sig i skalans ena ände i splendid isolation. I allt väsentligt är det här 60- och 70-talisternas utställning. De få äldre konstnärer som finns med är utmärkta — Torsten Andersson, Jan Håfström, Marianne Lindberg de Geer — men utgör de inte väl säkra kort? Det hade varit roligt att se deras välkända och etablerade namn kompletterade av några mer udda; här har urvalstrion, som annars gjort ett utmärkt arbete, kanske låst sig för mycket vid en konsthistoriesyn som inte uppmärksammar rörelser utanför dikotomin modernism/postmodernism.

Visst går det att vandra genom utställningen och lägga märke till saker som man uppfattar som tidstypiska. Här finns det återkomna måleri som ifrågasätter sig själv, här finns en utvecklad ljudkonst som förutsätter interaktivitet, här finns ett allt säkrare utnyttjande av video som medium.

Globaliseringen utgör ett tema, hand i hand med en politiserande tendens som ändå inte vill bli ideologisk; människans plats i ett samhälle som ofta symboliseras av olika övervakningsinstrument är ett annat. Ganska snart blir dock stilarna och temana för många för att kunna samlas under ett begrepp, rymmas i en analys. Så bra — då är ansvaret och upplevelseglädjen mina som besökare.

Är det något dominerande intryck jag har med mig genom utgångsdörrarna är det sinnligt snarare än mentalt. Modernautställningen 2006 låter, gnistrar, känns. Det råder en kakofoni av ljud från olika högtalare, installationer och videoutrymmen, ljus och projektioner och starka färger kommer från alla håll och det ställe man dra sig undan till är Jacob Dahlgrens kubiska djungel av sidenband att gå in i, gå lite vilse i och sakta, motvilligt komma ut ur igen. Intrycken är för den skull inte påträngande — jo, lite, men framför allt är utställningen energisk och ostyrig och uppsluppen.

Den går inte att recensera på annat sätt än genom att redovisa just den glädje jag kände inför mängden av uttryck, inför denna spretiga rikedom. Och så tillåter jag mig att nämna två favoriter, med reservation för att nästa besök kan medföra nya: Ylva Oglands målningar av sönderrivna fotografier som stillsamt starkt förenar nostalgi och skräckkänslor inför flicktillvaron, och Tova Mozards lyhörda och stämningsrika video ”Just Visiting This Planet”, som till eleganta färgabstraktioner, pulser och mönster låter science fictionförfattare och -läsare berätta om sin upptagenhet av en annan verklighet.

Mozard är yngst på utställningen, Elis Eriksson som sagt äldst: mellan deras vitala begynnelse- och slutpunkter ryms en riktigt bra inventering av nutida svensk konst. Kanonstart; 2010 är det dags igen.

Jonas Ellerström

Utrymmet mellan fiktion och verklighet är ett område som flitigt exploateras av konsten. Orsaken till detta är förstås att det snarare är en fallucka än ett område, en väg från ljuset rakt ner i intet. Men fiktionen är också en tillflyktsort undan en obehagligt påträngande vardag, där all förtrollning släppt och mysterierna bleknat bort. Fiktionen är ett löfte, en flik av drömmen om något bättre. Tova Mozards har i hela sitt konstnärskap umgåtts med fiktionen och drömmarna som en spegling av verkligheten och som ett verktyg för att dyrka upp människoöden som annars hade varit slutna för oss. Just nu är hon aktuell med två utställningar samtidigt, på ALP Galleri Peter Bergman i Stockholm och Gävle Konstcentrum. Men det är inte helt fel att betrakta de två utställningarna som två märkliga blommor sprungna från samma stam. År 2003 deltog hon i vandringsutställningen ”Om – berättandet i svensk samtidskonst” med videoverket ”No One Lived My Life not Even Me – Eddy Rice Jr”. Filmen skildrar i en fiktionsnära intervjuform en amerikansk komikers sorglustiga karriär, vilken också river förlåten från den amerikanska drömmens baksida. Tematiken återkommer i ”Extra Story” (som visas i utställningen på Gävle Konstcentrum). Här möter vi en man som försörjer sig som statist i Hollywood, en plats vars blotta namn identifieras med stjärnglans men som de facto förutsätter det hårda arbete som utförs av tusentals lågt avlönade, anonyma skådespelare.

Hos Peter Bergman – där Mozard begår sin andra separatutställning – är formatet mer koncentrerat, även om den underliggande tematiken påminner om den som förekommer i de övriga verken. Utställningen består av fotografier och en video, som alla har att göra med närheten till vad vi lite slarvigt brukar kalla ”det övernaturliga”. I fotografierna konfronteras vi med människor och platser som belägna i situationer där allt till synes naturliga röjer sprickor genom vilka spår av det okända tränger fram. Angreppssättet påminner om det som används av exempelvis Annika von Hausswolff, och det gör att de lätt glider in i vad man nuförtiden närmast skulle kunna kalla en genre. Det gör dem också mindre intressanta än de skulle kunna ha varit om de hade hämtat mer kraft från det inlevelsefulla utforskandet av diskrepansen mellan det sakligt objektiva och det vilt fantasifulla. Inträngandet i denna sfär av tillvaron är däremot tydligt märkbar – och skickligt genomförd – i Mozards videoverk med titeln ”Just Visiting This Planet”. Verket består av små monologer (egentligen fragment av intervjuer) med personer som har en djup förankring i science fiction-världen. Ljudupptagningarna har givits ett visuellt ackompanjemang av skärmsläckare, som följer den mänskliga röstens tonläge.

I vår kultur har science fiction mest kommit att förknippas antingen med nördighet eller med undergångsfantasier à la ”Bladerunner” som i själva verket har syftet att utöva en samtidsorienterad kultur- och samhällskritik. I Mozards intervjumaterial, som i många fall gjorts med veterangenerationen i science fiction-samhället, tonar en helt annan bild fram. För de flesta av dessa människor har science fiction inte alls varit en mörk spegel riktad mot samtiden, utan en ljus dröm om framtiden. Flera av dem refererar till Fritz Langs filmklassiker ”Metropolis”, som mer eller mindre förlöjligats av eftervärlden och kommit att klä skott för det ingenjörsutopiska vansinne som firade triumfer inte minst under efterkrigstiden fram tills dess att oljekrisen släckte ljuset i festlokalen. För somliga är emellertid Langs vision fortfarande en källa till glädje och livsmod. Mozard kombinerar de hoppfulla fraserna med skärmsläckarnas vågmönster, som förmedlar samma intryck som science fictionfilmerna klassiska nyckelscener där mänskligheten får kontakt med utomjordiskt liv.

De situationerna brukar sällan bära entydighetens prägel. När allt kommer omkring är inte kontakten med främmande civilisationer något som per automatik leder mot den rosiga framtiden. Men i Mozards tappning är de smått psykedeliska vågrörelserna vittnesbörd om en tro på mäskligheten som till och med ingenjörerna övergivit. Det är knappast Stor Konst hon satt sig i sinnet att skapa denna gång. Tvärtom har hon valt att underordna sig materialet, och det har resulterat i en sparsmakat formad utställning som gör en trovärdig tolkning av människans smått orofyllda förtjusning inför mötet med det som på gott och ont kanske bara finns i vår fantasi.

Anders Olofsson

KONST: I Tova Mozards bilder av den amerikanska drömmen ligger fiktionen som en hinna över verkligheten. 2005-03-02 03:30

Bilden av USA äger sin lyskraft också utanför unionens gränser. Även den som aldrig satt sin fot på den nordamerikanska kontinenten kan känna igen miljöerna i Tova Mozards fotografier som nu visas på Galleri 54. Stora reklamskyltar med stars and stripes-dekor, en övergiven samlingslokal med en kromad jukebox i ett hörn, ett lunchkafé vars väggar klätts med en fotoreproduktion föreställande en tät skog, på vilken en skylt med texten: “Seating time limited to 45 minutes” monterats. Vi har sett dessa miljöer i filmer och tv-serier, i fotografier av Robert Frank och William Eggleston. De utgör scenografin till den amerikanska dröm där skiljelinjen mellan det storslagna och banala alltid är hårfin.

VallfArdTsorten för den troende är drömfabriken i Hollywood. Dit har Mozard tagit sig för att fotografera villan i Hitchcocks Psycho. I hennes bild ser den lika övergiven ut som ett hus i någon av Edward Hoppers målningar, som den tomma scenografi den är, en scen som skådespelarna för länge sedan lämnat. Det är som om denna bild av en stor kuliss, som hjälpligt simulerar att den äger en historia, också sade något väsentligt om Amerika. Tomheten är det mest skrämmande med detta landskap. Att Mozard sökt sig till en inspelningsplats ter sig högst medvetet eftersom fiktionen genomgående ligger som en hinna över verkligheten i hennes verk.

Mozard återger inte bara de platser där den amerikanska drömmen fabriceras, hon söker också upp dem som rest till Las Vegas eller Hollywood för att förverkliga den. I en video möter vi en speedad komiker, i en annan en excentrisk jazzdiva som aldrig slutar prata. Ingen av dem kan sägas ha lyckats i showbiz men skulle aldrig erkänna sitt nederlag. I ett tredje videoverk återberättar en man en episod ur filmen The magnificent seven – en amerikansk remake på Kurosawas De sju samurajerna – som om han själv varit vittne till händelsen. Berättaren befinner sig i en tråkig lägenhet med fördragna fönster någonstans i Los Angeles. Närmare än så kommer vi inte drömmens mål.

Flera av fotografierna har visats förut men de nytillkomna verken bidrar till att, från ännu en synvinkel, belysa den amerikanska drömmens tjuskraft och tragik. Bilderna av den är också bilder av längtan och brist på sammanhang i en värld präglad av materiellt överflöd och dålig smak. Kanske har “the american way of life” varit alltför segerrik för att i längden förmå upprätthålla sin frälsarmission. När den förintar alla alternativa livsmönster och traditioner i sin väg, framstår den inte längre som lika oskuldsfull.

I kammaren visar Lars Göran Nilssons verket Handlingar. Med texter, foto och objekt vilka tematiskt kretsar kring handlingens betydelse, försöker Nilsson närma sig identiteten. Var finns den? I svaret förenas Nilsson med Mozard: det är det du gör som bestämmer vem du är. Vem som helst kan bli vad som helst. Om du misslyckas är allting ditt eget fel.

Kristoffer Arvidsson

Publicerad: 2004-09-16 09:33

Konst: Exponeringstid. Bilder talar ofta bättre för sig själva än med tusen ord.

Tre konstkritiker söker ljuset bland stilla och rörliga fotografier i Stockholm

DEN LYSER

Instabilt – nya riktningar inom svensk fotografi | Kulturhuset | Till den 9 januari 2005

Minns ni hur det skulle bli, när postmodernismen var ung? Bara bilder, inga ord. Skriftkulturen var dömd till undergång, hette det, i den massmediala bildens syndaflod. Playstation über alles. Blev det så? Inte i bildkonsten, precis. Nu för tiden innehåller varenda biennal med självaktning lika många ord som ett mindre stadsbibliotek. På museerna har pedagogiken utvecklats till en verbal förpackningsindustri.

Därför är det rätt skönt att gå runt i Kulturhusets mönstring av den samtida, svenska fotokonsten. Ingen information, inga förklarande väggtexter, ingen riktig katalog: Instabilt har vare sig pedagogiska eller analytiska ambitioner så det stör.

Visst, här finns sånt som ändå låter sig avläsas utan större ansträngning: socialporren, feminismen, postkolonialismen, det glansiga arkitekturfotot. Men också sånt som är steget före begreppen, som inte lägger ut texten om samtiden utan gestaltar den. På kornet, som bild.

Annika von Hausswolffs kvinnor på gränsen till det okända, förstås. Men också Tova Mozards kusligt realistiska foto av kulisshuset där Psycho spelades in. Och, inte minst: Martin Nordströms skruvade vardagsscener, både intetsägande och starkt laddade på samma gång.

Samtiden är starkt närvarande i de här bilderna, lika obegriplig som vanligt – men tydligare så. Jag famlar efter ord. Här finns en… tomhet. Men den luktar inte korv, som hos Lars Tunbjörk. Den lyser.

MÅRTEN ARNDTZÉN

Original source

Publicerad: 2004-02-13 16:02

Sthlm Art Fair | 13-15 februari | Älvsjömässan, Stockholm

I år ska Antikmässan avslöja falska gustavianska lampetter under temat “Helt äkta eller rena rama bluffen?”. Det känns plötsligt som en fantastisk frågeställning när man hamnar mellan en gubbslemsperformance, en allvarlig konsttidskriftsredaktion och några handgjorda persiska mattor med stockholmsmotiv på grannevenemanget Konstmässan i hallen bredvid. Rena rama konstprostitutionen, skulle man kunna säga om de desperata galleristernas traditionella utvik på Älvsjömässan.

Och i år verkar curatorstudenternas och glasblåsarnas favorithelg dessutom ha drabbats av en oanad självinsikt. Man har helt enkelt tappat tron på Konstmässan som demokratiskt forum. Glöm folkligheten och spänningarna mellan högt och lågt – det här är bara ren depression. Jag har aldrig känt så mycket mässångest som när jag snubblar över de slemmiga Dalískulpturerna som ligger utspridda på golvet mellan bad taste-båsen.

Nu vågar Art Fair alltså visa sitt rätta, cyniska jag. I år är konstskolorna tystlåtna, innegallerierna uppgivna och seminarierna inriktade på bibelstudier. I stället för kreativitet: tjocka färglager, nakna fotomodeller, Dalíjubileum och Galleri Göran Engström. Man mår tyvärr alltid illa av konst som sägs vara lättplacerad i medelklasshemmet.

Och så har man hämtat hit massa skåningar för en rätt bra specialutställning, men alla utom Tova Mozard och Sirous Namazi kunde egentligen ha stannat hemma. Olle Granaths svarta gubbutställning med Ulrik Samuelson heter passande Melancolia men är inte särskilt upplyftande. Och man väntade sig i alla fall någon liten provokation av årets Israeltema, men får nöja sig med ett gäng glada bögsoldater.

Så tack gode gud för Source! De har gjort ett supertorg med livekonst och här finns graffiti och performance och musik och allt annat en normal människa kan tänkas behöva för att överleva tre dagar med massiva träramar, Jonas Åkerlund-videos och en bokhandel i skumgummi. Sourceföreställningen är som ett litet livstecken på en annars stendöd konstkonferens.

För i slutänden är det ju 1700-talslampetterna som vinner. På den populära Antikmässan dealar 40 000 besökare Art Déco för glatta livet, medan samtiden pågår någon annanstans. Här har konsten en del att lära, för enligt mässideologin vore ju det bästa om alltihop bara blev dyra antikviteter och infomontrar på en gång.

Av NATALIA KAZMIERSKA

Original source

With her silky smooth and richly furnished visual style Tova Mozard works within the realm of photography and film. However, in her case these are not separate artistic media but rather utterances of the same thought. Her photos read as movie stills, and her beautifully composed films could be paused at any given moment to form a perfect frame. A large part of her most recent body of work was created during her stay in Los Angeles where she assisted the artist James Welling and attended the California Institute of Arts. This mecca of the entertainment industry proved a perfect source of inspiration for an artist fascinated with the blurry line between reality and fiction.

Just Visiting this Planet of 2005 is a rather playful example of the artist’s scrutiny of the margins of society. In this case her video is based on interviews conducted with science fiction fans that use the genre as a kind of escapism but also a way towards what they perceive as the potential for a greater underlying truth and rebel thought. The voices of the interviewees are computerised to form abstract pulsating shapes and colours, reminiscent of aura photography or close-ups of the movement of planets. This fascination with the paranormal, the mysterious, deviant and inexplicable runs like a thread throughout her work.

Mozard’s films are often triggered by encounters with people. Her interview style in combination with the very deliberate and filmic choice of setting and lighting puts a twist on the genre of documentary film. Although she is never seen in the picture, one has a definite sense of her subjects speaking to and performing for the person holding the camera, which in turn becomes a direct conversation with the viewer. An unsettling relationship is gradually formed where the viewer slowly moves from the power of seeing to the discomfort of scrutiny, as the position of the subject becomes more vulnerable and we find ourselves squirming with them.

A sense of narcissism runs through video pieces such as Extra Story, Cowboy Russ and Leona Babette. We are confronted with people from the fringes of the entertainment industry- people who are driven by the desire to perform and be seen. The story of their lives that they present to us is an inextricable weave of reality and fiction, of acting and being. These narratives of failed fame, the flipside of glamour, bear in many ways the atmosphere of longing, nostalgia and alienation found in the portrayal of circus life. However, even in works such as Wall of Love, showing a woman who has an objectum-sexual disorder and is in love with the Berlin wall, Mozard manages to keep her work beyond the realm of freak show. The fascination is rather more empathic, a kind of discovery of the breadth of human need for fiction and fantasy.

Bettina Schultz

Curiosity and unveiling narrative are two main characteristics of Tova Mozard’s art. Born in 1978 and graduated from Mälmö Art Academy, Mozard has a growing repertoire of photography and video pieces which has been shown in solo and group shows around Sweden and internationally. Many video works show her attraction to fringe figures in society. During her time spent in Los Angeles, CA, she sought out extraordinary characters who are drawn to the bright Hollywood lights and dreams of superstardom. She explores the relationship between the camera, the entertainer/narrator, and herself as the artist/documenter. Mozard’s presence behind the lens allows for ease and a welcoming exchange. Unseen, but still silently interacting, the viewer adopts Mozard’s attitude of comfortable understanding and admiration for the subject’s strength and creativity. The sense of rehearsal and storytelling is blurred, and a vulnerable truth and sincerity revealed. These deeply driven personas, whether it be a professional movie extra, lounge singer, or clown, are all portrayed with a compassionate touch that allows for recognition and a layered emotional connection.

Despite the delusions of grandeur and depressing elements verging on tragedy these characters possess, Mozard projects an unusually uplifting and optimistic message. As individuals pursuing their loves and striving to fulfil their dreams they become positive and heroic symbols, transcending the narrow niches which their interests inhabit. Tova Mozard captures their ingenuity in the traditionally portrait-like setting of their home and daily environment. In her recent video work featured in Moderna Utställningen (The Moderna Exhibition) 2006 titled Just visiting this Planet, Mozard departs from her photographic composition style to a new generated moving visual image, reminiscent of computer screensaver designs. The voice-over narration given by sci-fi enthusiasts reverbs in synch with the colourful spinning shapes. Focusing on the playful designs and tracing the tempo of each verbal inflection, the audience is lulled into a meditative and existential state. The energy and movement of the moving images and sound provides a clear depiction of a spark or wave of ideas electrifying the mind. The thought-provoking commentaries charge the works with excitement and a sense of self-empowerment by means of escapism.